Pappan blev kidnappad – av sin egen mamma
Gömdes undan i flera år – Anna Schulze om släktens mörka saga i ny bok: Är en rövarhistoria
Publicerad 2017-07-07
Bara elva år gammal kidnappas Ragnar Schulze – av sin mamma.
Hon gömmer honom utomlands i flera år.
– Det här har funnits lite som en rövarhistoria när vi växte upp, som en mörk saga. Nu får det bli en roman, säger Ragnars dotter Anna Schulze som precis kommit ut med släktberättelsen ”Kidnappningen”.
I det färgglada radhuset söder om Stockholm samsas möbler från släktens anfader, ”rike Jansson”, med Ikeamöblerna. Anna Schulze placerar sig i en ärtgrön soffa i vardagsrummet. På väggen ovanför hänger en tavla som föreställer farmors mor Agda, som har en av de centrala rollerna i boken.
”Påverkad i hela livet”
Redan när Anna Schulze är 16 år ärvde hon dokument och anteckningar från sin pappa Ragnar som berättar om kidnappningen 1936.
– Han var väldigt traumatiserad av det här. Och han var i hela livet väldigt påverkad. Jag tycker att det fanns något slags självklar öppenhet lite kring det. Det var så tydligt för alla att ”men han är så här för han blev kidnappad när han var liten”.
Och hur var det?
– Han hade den här extrema integriteten. Framför allt att han inte kunde leva ett normalt familjeliv. Han levde med min mamma och mig på helgerna och semestrarna och så bodde han i sin lägenhet på Hedinsgatan i veckorna. Det var väldigt viktigt för honom att ha kontroll över vad som hände honom.
Anna började titta på den stora mängden dokument och anteckningar, de mäter en hyllmeter, när hon var 30 år. Men sedan dröjde det länge innan hon satte sig ner och började jobba fokuserat med boken.
– Jag tror att jag har hållit på effektiv tid, från ax till limpa, i fyra år. Men då har jag haft en rätt lång inläsningsperiod med anteckningar. Det svåra är ju att hitta ett sätt att berätta på som gör att det inte blir livlöst, att hitta liv i gamla handlingar.
Ändrade sig om Daisy
Det är i pappa Ragnar, hans mamma Daisy och mormor Agda som Anna Schulze blåser mest liv i boken.
Ragnar, det fogliga barnet som höll huvudet hårt nedböjt. Daisy som ville gå sina egna vägar och försvann på långa resor till franska rivieran varje år. Tryggheten i mormor Agda.
Daisy kunde säkert vara en ganska rolig person att umgås med i måttliga doser.
Under förarbetet med boken fick Anna Schulze tillgång till Daisys dagböcker.
– Min farmor blev lite av en annan person i och med att jag fick dagböckerna. Från början såg jag henne som en ängslig och osjälvständig person. Men samtidigt ser man i dagböckerna att hon var den här otroliga sällskapsmänniskan. Jättecharmig, oerhört i farten och väldigt idérik. Hon kunde säkert vara en ganska rolig person att umgås med i måttliga doser.
Har du upptäckt något som inte är sant i dagböckerna?
– När det gäller Daisy så märker man att hon har dubbel bokföring. Hon tonar ju ner grejer och vinklar saker till sin fördel. Och hela den här kidnappningsgrejen kan ju ibland låta som ett roligt äventyr, som en söndagsutflykt nästan. Hon ser ju inte alls övergreppet i det. Och det är väl en sorts lögn.
Det Daisy och Agda har skrivit kan vara rätt bittert. Jag kan känna att jag aldrig tänker öppna dagböckerna igen.
Livet utomlands under kidnappningen är svårt. I perioder svälter Ragnar och Daisy.
– Ja, det var så väldigt kort om mat. Det blir ju väldigt tydligt när man läser Daisys dagböcker om hur otroligt lite de äter.
Sen fick hon då och då påfyllning av pengar från sina bekanta, de flesta män.
– Ja, sedan hade hon den märkliga uppgörelsen kring Hedinsgatan, som hon stod som ägare till ett tag och sen skrev över på en mystisk person som hette Malm. Hon hade någon ekonomisk transaktion med honom som gjorde att han skickade pengar till henne. Lite oklart på vilka grunder.
– Det Daisy och Agda har skrivit kan vara rätt bittert. Jag kan känna att jag aldrig tänker öppna dagböckerna igen. Man kan definitivt få nog av travarna.
De verkar leva i ett matriarkat, på gott och ont. Det är tre starka kvinnor – Agda, Daisy och Gunilla – som går sin egen väg. Vad säger du om det, var inte det lite ovanligt i början av 1900-talet?
– Ja, och det har jag tänkt mycket på. Frågan är i vilken mån det är ovanligt, eller om det är för att man alltid backar in i framtiden. Då tittar man på föregående tider och gör också förenklingar i hur man berättar om den tid som har varit, att kvinnor var helt maktlösa innan den kvinnliga rösträtten. Men det var de ju inte.
”Begränsad historieskrivning?”
– När man börjar prata med folk kring den här boken är det ganska många som har liknande historier: ”Ja, min mormor var den som hade pengar och styrde allt”. Det är samma sak med arvsrätten, här är det flera arv som går till kvinnor. Även det första viktiga arvet som går från den rika potentaten ”rike Jansson” går ju till hans dotter. Han fördelade det över alla sina barn, men i helt jämna pytsar.
– Bara för att kvinnor inte hade en lagstadgad arvsrätt, innebar det ju inte att folk inte testamenterade till kvinnor. Jag vet inte vad som är ovanligt eller om vi har en begränsad historieskrivning när det gäller kvinnor.
Skriver du dagbok själv?
– Nej! Jag försökte skriva dagbok när jag var ung, men det är verkligen inte min form. Det blir lite den här monomana rösten och jag kan tycka att det inte är så givande. Jag vill att det ska bli något. Att det ska bli en viss gestalt.
Dina barn kommer inte att kunna skriva någon bok på dina dagböcker?
– Nej. Sedan ska jag se till att de få dagböcker som jag har skrivit, ska jag bränna innan jag dör. Jag har tänkt på det när jag har hållit på med det här arbetet, att jag faktiskt har ett behov av att sopa igen spåren efter mig.
Det finns en visselpipa med en ballerina som har en speciell betydelse?
– Jo, när jag var liten kom pappa hem till oss på fredagarna – han hade inget bra sätt att relatera till mig, så jag tyckte mest att han var en lite konstig figur. Nästan varje helg hade han med sig en liten present. Och det var ofta någon billig liten grej, som var lite kul.
Blev en vändpunkt
– En fredag fick jag den här visselpipan som var inlindad i lite papper. Den hade en genomskinlig plastkupa och i den stod en ballerina på ett ben som snurrade när man blåste i den. Plötsligt förstod jag att han fattat vem jag är. Det ser jag lite som en vändpunkt i den här pappa-dotter-relationen, en milstolpe.
– Efter det kom vi varandra närmare och närmare varandra och sedan blev vi ju fruktansvärt tajta. Under åren som följde tills han dog stod vi varandra väldigt nära varandra, tycker jag.
Har du kvar visselpipan?
– Ja, faktiskt. Jag hittade den i en låda på vinden för några år sen. Men den ligger i en låda, jag vet inte vilken.
Vad gör du nu?
– Jag planerar nästa bok, det blir tillbaka till fiktionen. Inga dagböcker, inga artiklar. Det ska bli så skönt.
