Vad ska kyrkan med dig till?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni har säkert inte undgått de upprörda känslorna: ”Va? Ska vi inte få ha vår skolavslutning i kyrkan? Det är ju fruktansvärt, en katastrof!”. Det har puttrat ett tag, men när nu självaste biskop Persenius gick ut på DN Debatt i förra veckan, och sa att nej, man borde faktiskt sluta – nåt annat vore att göra våld på såväl sig själva som ett okänt antal elever och lärare – så har debatten trasslat in sig i allt ifrån imbecilla formuleringar om att vi framstår som ett ”svagt folk” och ”nu spelar man rasisterna i händerna”, till något mer genomtänkta funderingar om kyrkan som traditionell samlingsplats.
Men vänta nu här. Då har man ändå helt missat poängen. För det handlar inte om vad vi ska med kyrkan till, utan tvärtom, vad kyrkan ska med oss till? Tänk efter. Hur kul kan det vara att som präst stå där med all sin ehh? ”kunskap” om att Gud skapade himmel och jord, att Jesus avlades av den helige ande och föddes av en jungfru och jo, kyrkan tror på allvar att han uppstod från de döda och rent fysiskt steg upp i himlen? när typ en promille tror på vad du säger?
Hur festligt kan det vara att bli sedd som en tomte, en relik från det förflutna, som är bra att ta fram när det är skolavslutning eller bröllop?
Jag menar, det är som att träna ett fotbollslag, med bara en högerytter på plan, medan alla andra sitter och fikar på avbytarbänken för att det är så mysigt.
Och dessutom fnissar lite åt den där ende som spelar.
Jo, jag vet att det finns delar av kyrkan som försöker sälja sig som ett slags miljöparti för själen, som pratar ”hållbar utveckling” och lugn i en stressad tid. Och nej, jag tvivlar heller inte på att kyrkan historiskt har fungerat som en traditionsbärare, jag känner också historiens vingslag i kyrkor.
Men jag har samtidigt full förståelse för präster som Elin Engström, när hon i Svensk kyrkotidning skrev att hon inte ville ha några tvångsgudstjänster bara för att det är en sån fin tradition: ”Sorry, men vi är ingen statlig producent av mys och stämning. Vi firar inte den svenska kulturens förträfflighet.”
Det var ju just det.