Taktisk Johnson vill peta bort Cameron

Uppdaterad 2016-06-14 | Publicerad 2016-05-27

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Brexit-frågan har ställt de forna vännnerna mot varandra

LONDON. Före Brexit-kampanjen var de båda bästa vänner.

Nu är Boris Johnson och premiärminister David Cameron argsinta antagonister.

Inte konstigt med tanke på att Boris främsta drivkraft är att ta över Camerons jobb.

Det är inte så mycket att han utmanar David Cameron som sättet han gör det på, som gjort relationen mellan lämna-kampanjens affischnamn och premiärministern frostig.

Cameron sa redan inför valsegern förra året att han inte tänker ställa upp för omval vid nästa ordinarie val. Redan då var förre Londonborgmästaren Boris Johnson en av favoriterna till att ta över.

Men Boris kunde inte lugna sig. Istället gjorde han kalkylen att om han offentligt stöttade lämna EU-kampanjen så skulle ha kunna putta bort Cameron i förtid och ta över själv.

Lika skeptiska till EU

Alla jag talar med under en knapp veckas vistelse i Storbritannien bekräftar bilden att Boris Johnson är en egotrippad politiker som valde att bli lämna-kampanjens annonspelare av ett enda skäl: att han tror det ska gynna hans chanser att bli nästa ledare för de konservativa och nästa premiärminister.

I grund och botten är han inte mer emot EU än Cameron. Precis som nästan alla konservativa brittiska politiker, inklusive premiärministern, så är han allmänt skeptisk till EU. Beslutet att vara för ett uttåg var rent taktiskt.

Återstår att se om Boris räknat rätt. Annars kan hans otålighet istället kosta honom makten.

Vänskapen har tagit stryk

För David Cameron var Johnsons beslut ett knivhugg i ryggen. De båda är goda vänner ända sedan skolåren som de tillbringade tillsammans på både Eton och universitetet i Oxford. Båda var med i den ökända Bullingdon Club, en inofficiell middagsförening där bara män äger tillträde och företrädesvis välbärgade sådana. Föreningen har historiskt kännetecknats av att man slår sönder krogen där man ätit. Men på gentlemannavis givetvis betalar för förödelsen. Helst kontant.

Huruvida Cameron eller Johnston deltagit i några sådana excesser är inte känt.

Premiärministern har i en intervju erkänt att relationen med Boris tagit stryk och att de inte är lika goda vänner längre. Han känner frustration och besvikelse över att Johnsons valde att gå till motståndarsidan.

Inga debatter dem emellan

De två har utdelat många verbala rallarsvingar den senaste månaden.

Johnson har kallat Camerons argumentation för ”totalt efterbliven skrämseltaktik”.

Medan Cameron hårt kritiserat Boris för hans jämförelse mellan EU:s försök till centralisering och Hitlers vilja att styra över Europa.

Några direkta debatter dem emellan blir det inte. Cameron vill inte ställa upp mot någon av de ledande personligheterna inom partiet. För att inte ytterligare bidra till splittringen, hävdar han.

Premiärministern säger att han tänker sitta kvar även om en majoritet röstar för Brexit. Något de flesta betraktar som helt omöjligt. Vinner lämna-sidan är Johnston i det närmaste en självklar efterträdare.

Vinner stanna-sidan skjuts ledarstriden inom det konservativa partiet upp till nästa val. Då anses nuvarande finansministern George Osborne ha de största chanserna.

Större splittring

Ett av Camerons huvudskäl till att utlysa folkomröstningen var att få ett slut på splittringen inom hans eget parti när det gäller inställningen till EU. Istället har valrörelsen lett till att sprickorna i vidgats och blivit ännu synligare.

Den som tror att dessa mirakulöst ska försvinna när valet är avgjort är mer än lovligt naiv. Blir det ingen Brexit kommer EU-kritikerna inom partiet ändå att fortsätta driva sin EU-hatiska linje.

Fast hur Boris Johnson kommer att agera styrs främst av hans personliga maktambitioner.

Wolfgang Hansson