Därför ”vek vi ner oss” för Göran Lambertz
”Toppjuristen” fick som han ville – men det betyder inte att han kan bestämma vad Aftonbladet ska skriva
Det är minst sagt ovanligt att en person som är misstänkt för ett grovt brott hör av sig och vädjar om att bli namngiven i Aftonbladet.
Men det var precis vad som hände förra veckan.
Aftonbladets stf ansvarige utgivare Martin Schori skriver om en av de märkligare pressetiska turerna på länge.
Göran Lambertz anmäldes, anhölls och häktades för våldtäkt. I Aftonbladet, och alla andra medier, beskrevs han som ”toppjuristen”. Tills han, via sin advokat, bad om att bli namngiven.
Jag måste erkänna att vi blev en smula förvånade på redaktionen när vi fick höra om Lambertz önskemål. Men reportern Linda Hjertén var säker på att hon hört rätt (hon ställde dessutom kontrollfrågor).
Och Göran Lambertz fick sin vilja igenom.
Betyder det att han bestämmer vad som ska stå i Aftonbladet?
Det korta svaret är nej. Det långa kommer här: När en utgivare bedömer om hen ska publicera namn och bild på en brottsling vägs allmänintresset - allmänhetens rätt att få veta - mot den eventuella publicitetsskadan en namngivning kan orsaka.
Men om personen i fråga avsäger sig det skyddet, då faller det kanske tyngsta argumentet för att anonymisera personen.
Det händer visserligen regelbundet att personer hör av sig till Aftonbladet och vill berätta olika saker, med namn och bild. Men i slutändan är det vi som avgör, och ibland anonymiserar vi ändå. Vi vet vilka konsekvenser en publicering kan få och vilken genomslagskraft det kan ha när vi skriver något.
Göran Lambertz är dock en extremt medievan person, han har under decennier varit i offentligheten och debatterat bland annat sexmål. Han är helt enkelt inte vem som helst i pressetisk mening. Därför menar jag att det blev mer eller mindre självklart att publicera hans namn, trots att vi är ganska tidigt inne i den juridiska processen.
Jag har under förra veckan fått frågor av olika branschmedier om varför vi publicerade namnet. Men frågan från läsarna har oftast varit den omvända: varför gjorde vi det inte med en gång?
Det handlar så klart om det jag skrev ovan, publicitetsskadan, samt att Göran Lambertz inte ens var åtalad, än mindre dömd. Dessutom gick Lambertz förordnande i Lagrådet ut nyligen, så rent pressetiskt var han en föredetting.
Det finns två saker till som komplicerar fallet ytterligare – och som man måste ta med i en sån här bedömning:
- I de flesta fall finns det fler än den misstänkte som kan lida skada av att namnet på en brottsmisstänkt blir offentligt: barn, offer, anhöriga. Hänsyn till dem kan leda till att vi avstår. Om vi inte gör det måste vi, som jag menar att vi gjort i detta fall, vara mycket försiktiga med utpekande detaljer kring dem.
- Att någon vill bli namngiven är som sagt ovanligt, om inte unikt. Flera debattörer har påpekat att medierna riskerar att bli en del av Lambertz försvarsstrategi när vi namnger honom. Att han framstår som mer trovärdig, eller kanske till och med oskyldig. Det må så vara. Men det påverkar inte våra beslut.
Vårt uppdrag är att rapportera om saker som har ett allmänintresse. Att väga allmänintresse mot publicitetsskada mot varandra och sen ta beslut. Det är i ärlighetens namn ganska ofta som vi riskerar att gå folks ärenden: källor som avslöjar missförhållanden på en arbetsplats eller inom politiken har ofta ett egenintresse i att vi rapporterar, till exempel. Då, som alltid, gäller det att hålla fokus på vår roll och vårt jobb. Har det allmänintresse, då ska vi berätta.
Göran Lambertz har under decennier varit en tung makthavare. Däremot bestämmer han inte vad vi skriver i Aftonbladet. Även om han denna gång fick sin vilja igenom.