Flyende familjer hopträngda på tågstationen i Lviv
Småbarnsmamman Valeria: ”Knappt sovit – rädd hela tiden”
Uppdaterad 2022-03-01 | Publicerad 2022-02-28
LVIV. Krig är så mycket mer än avsaknad av fred.
Det är snabbt packade blåa Ikea-kassar med spillrorna av ett liv.
Hungriga, trötta barn som sitter i kylan.
En lång, osäker väntan – oklart på vad.
Och flyglarm som kan gå när som helst.
Allt detta samlas tillsammans på tågstationen i Lviv, i västra Ukraina.
Det råder ett stressat lugn.
Trötta blickar, telefoner som har slut på batteri. Barn som gnäller och gnyr. Spår av det förra livet – en märkesväska som handbagage – tillsammans med fyllda plastpåsar från matbutiker. Sexåriga Diana från Charkiv har inte märkt så mycket av att hennes hemstad har bombats när hon suttit i skyddsrummet i timmar, tror mamma Valeria, 30.
– Hon har fått titta på min telefon hela tiden.
”Rädd hela tiden”
Pappan är inte med på torget utanför tågstationen. Kanske kommer Diana börja fråga snart.
– Han är fortfarande kvar i Charkiv. Han fick höra att män inte får lämna staden, att de kommer att tillfångatas då. Så han stannade kvar. Jag är rädd att han ska gå med i armén. Jag vill inte det, säger Valeria.
Hon säger det flera gånger. Att hon är rädd. Att hon varit rädd sedan den 24 februari, när kriget i Ukraina startade.
– Vi hörde explosioner och beskjutning hela tiden i Charkiv. Vi vaknade den 24:e tidigt på morgonen och har knappt sovit sedan dess. Jag har varit rädd hela tiden.
Hon och Diana ska bo hos Valerias moster i Lviv. Mer vet hon inte.
Ovetskapen. Väntan. Tiden som går så sakta när målet är oklart.
Det är också krig.
Ska gå över gränsen
Tåg som bara går åt ett håll. Från det krigshärjade östra, och huvudstaden Kiev, till den sköra friheten i väst. En plats på golvet i väntsalen där en liten flicka kan somna i famnen. Mamman Khrystynas mål för familjen är Ungern. De ska med ett tåg till bergsregionen Zakarpatska, och sedan gå över gränsen. Hon bär läppglans. Hon har rest i flera timmar från Zaporizjzja men nu sover äntligen den treåriga dottern djupt i stimmet.
Snart ska flera tåg ställas in, men det vet vi inte när vi ses. Vi avslutar alla intervjuer med: ”Ta hand om dig. Hoppas det blir fred snart”.
Det är också krig.
Ett flyglarm som ljuder. Skyddsrum. Väntan på besked om säkerhet.
Vadandet i det ständiga nyhetsflödet.
”Kunde inte bara sitta hemma”
Efter tre dagar som såg likadana ut behövde 31-årige Lviv-bon Viktor göra något. Han såg på appen Telegram att folk kom i massor till Lvivs tågstation. Beslutet var enkelt. Han och några till står med ett vitt A4 där de skrivit att de erbjuder hjälp. Skjuts till tillfälliga flyktingmottagningar. Lite kex. En kopp te.
– Jag kunde inte bara sitta hemma och inte göra något, scrolla på telefonen. Kanske kan jag vara till hjälp, göra det jag kan.
Den vanligaste frågan han får är hur man tar sig till den polska gränsen.
– Svaret är att jag inte vet. Allt förändras hela tiden. Bussarna går. Tågen ställs in.
Hur ska det här sluta?
De obesvarade frågorna. Förhoppningen om snabb fred.
Det är också krig.
