Ryske Anton om flykten: Jag var livrädd

Av:  TT

Mobiliseringen blev droppen. Med bara en ryggsäck lämnade 23-årige Anton barndomshemmet och Ryssland bakom sig.

Kvar i Moskva finns två oförstående föräldrar.

Anton och en grupp landsmän sitter på en restaurang i Georgiens huvudstad Tbilisi. Över telefonlinan till Sverige hörs uppsluppna röster och bestick som skrapar mot porslin.

– Runt 15 av mina vänner är här i Tbilisi. Just nu tar vi bara igen oss. Det känns helt fantastiskt att vara här.

Dagen efter Antons flykt meddelade myndigheterna i Nordossetien – den ryska delrepublik som måste passeras för att ta sig till Georgien via den mest trafikerade gränsövergången – att antalet bilar som får passera regionen begränsas.

– Jag var livrädd för att gränsen skulle hinna stängas innan vi hann över. Att jag aldrig skulle lyckas lämna Ryssland, säger han.

Vägspärrar ”överallt”

Att ta beslutet om att lämna var inte lätt – men samtidigt alldeles självklart. Att tvingas strida mot sina ukrainska vänner var uteslutet.

– Enligt Putin är det inte en total mobilisering, men vem vet vad som händer längre fram? Om ett tag tror jag att precis alla ryssar kommer att kallas in, säger Anton, som egentligen heter något annat.

Resan från hemmet i Moskva tog tid. Planen var att flyga till Stavropol och därefter ta en taxi de återstående 40 milen till Vladikavkaz, strax norr om gränsen till Georgien. Men vägen kantades av oförutsedda hinder.

– Det finns vägspärrar som kontrolleras av polis överallt nu, och alla vill ha pengar. Vi hade tur – vi behövde inte spendera alltför mycket. Mina vänner fick betala fem gånger så mycket.

Vid ett tillfälle stoppades Antons taxi av en mobb av människor – ”inte polis, men polisens vänner”, säger han – som hotade dem med misshandel om de inte tog fram plånböckerna.

– Det var hemskt allting. Vi sprang till närmaste butik och lyckades få en kvinna att ringa till sin man, som skjutsade oss vidare. Totalt bytte vi bil tre gånger, säger han.

Nervös väntan

De sista två milen fick de gå med sin packning. ”Det här måste vara den värsta biten”, tänkte Anton och hans vänner. Men det var innan de nådde gränsövergången och såg folkansamlingarna. Enligt medierapporter har tiotusentals ryssar tagit sig över gränsen till Georgien sedan beskedet om mobilisering.

– Vi stod i kö i tio timmar för att lämna den ryska sidan. Det var tungt – du kan inte sova eller lämna ditt bagage, kön rör ju på sig hela tiden.

När de närmade sig gränsvakterna för att bli utsläppta ur Ryssland höll hela kön andan. I sociala medier cirkulerade rykten om att mobiliseringscenter skulle upprättas vid gränsen. Pulsen steg ju närmare de kom.

– Vi hade ingen aning om vad vi borde förvänta oss. Men gränsvakterna frågade oss ingenting alls. De bara släppte igenom oss.

Vänner har gripits

Anton är musiker. I flykten fick han inte med sig några instrument, men han hoppas på att kunna hitta en billig gitarr och en studio att hyra i Tbilisi. Eller så försöker han ta sig vidare till Istanbul, dit flera andra vänner flytt. Oavsett räknar han med att inte återvända hem till Ryssland på minst sex månader.

– Jag vill ju hem någon gång. Mina föräldrar är kvar i Ryssland, de vill inte lämna och de stöttar inte mitt beslut att fly. Det är komplicerat.

Han pausar och fortsätter:

– Men jag måste ju få träffa dem igen.

Flera av Antons vänner har redan mobiliserats i kriget. Andra har gripits under protester i Moskva. På andra sidan gränsen, tillsammans med vännerna på restaurangen i Tbilisi, känner sig Anton lyckligt lottad.

– Jag hade tur. Jag är väldigt lycklig nu, säger han.

Publisert: