Manfred, 18, tog sitt liv – fick inte hjälp i tid

Mamma Eva: Jag blev iskall när jag läste journalen

Uppdaterad 2021-01-13 | Publicerad 2021-01-11

Eva Osterman Lind förstod att sonen Manfred, 18, var deprimerad.

Men hon kunde aldrig ana att han skulle att ta sitt liv.

Det insåg hon först när hon läste sonens journal – och då var det redan för sent.

Uppsala, allhelgonahelgen 2018.

Eva Osterman Lind kommer hem och packar ur bilen. Hon går in i huset med en låda äpplen i famnen när hon stelnar till.

I ögonvrån ser hon något i trappan. Det är en kropp.

Först kan hon inte ta in vad hon ser. Sedan inser hon.

Det är Manfred, hennes yngste son. Han har tagit sitt liv.

Hon slänger äpplena och springer fram. Hans hud känns kall och hon tvingas förstå det ofattbara – han är död.

Hon skriker i flera minuter innan hon plockar upp mobilen och ringer 112.

Manfred, 18, tog sitt liv.


Alla i Manfreds omgivning befinner sig i chock. Familjen står oförstående inför tragedin. Hur hade de missat allvaret i Manfreds mående?

Manfred hade varit deprimerad en längre period. Men självmord? Hade han verkligen mått så dåligt utan att någon hade förstått hur illa det var ställt?

Svaret står klart när Eva senare begär ut sonens journal, vilket Upsala Nya Tidning rapporterat om.

 

Uppsala, hösten 2017.

Manfred har precis börjat andra året i gymnasiet och det går bra i skolan. Han är också en duktig frisbeespelare och uttagen till juniorlandslaget. Han har flickvän och borde njuta av livet, men Eva tycker inte att han verkar riktigt glad.

Han skrattar inte lika mycket och håller sig mer för sig själv.

I skolan har han börjat gå med hörlurar på sig.

Kvällarna ägnas mycket åt datorspel och han lägger sig sent. Men, resonerar föräldrarna, det gör ju många ungdomar i den åldern.

Eva Osterman Lind hittade sin son död i hemmet.

Eva nämner dock under ett mentorssamtal i skolan i november att Manfred verkar nedstämd och föreslår ett samtal hos skolkuratorn. Läraren ska ordna med tid.

– Sedan går tiden, men Manfred får inget samtal. Det är visst så många akuta ärenden som går före. Jag påminner läraren innan han till slut får träffa skolkuratorn. Då är det mitten av februari, säger Eva.

Manfred är inte pigg på att prata om sig själv och i synnerhet inte med okända personer. Till kuratorn säger han att han gått dit ”för att hans mamma tyckte det”.

 

Våren 2018.

Manfred verkar inte må bättre – snarare tvärtom.

I slutet av mars kontaktar Eva Spången, en ungdomspsykiatrisk mottagning inom BUP för gymnasieungdomar i Uppsala. Där tar man emot patienter med lätt till medelsvår psykisk ohälsa.

I maj får Manfred tid hos en specialistsjuksköterska.

Eva Osterman Lind fick inget veta om Manfreds självmordstankar.

Eva läser högt ur journalanteckningarna:

– Han lider av mycket dålig självkänsla, är likgiltig, orkar inte prestera något och har minskat kontakten med kamrater. Han sköter inte hygienen, grubblar över misslyckanden och känner att livet är meningslöst. Depressiva besvär är bedömningen.

Erbjöds KBT

Manfred fortsätter att gå på samtal vid Spången och sjuksköterskan säger till Eva att Manfred bör träffa deras läkare.

Men Spången har ingen möjlighet att ordna det före sommaren. Sedan stänger mottagningen över sommaren.

Eva blir i stället rekommenderad att kontakta vårdcentral. Vid besöket hos läkaren på vårdcentralen får Eva sitta i väntrummet trots att det var två veckor kvar till 18-årsdagen. Manfred får vid besöket en tid för KBT, en metod som kan vara framgångsrik hos personer med mildare symtom.

– När vi kommer ut från vårdcentralen berättar Manfred för mig att de bara hade tagit ett blodprov, inget om KBT, berättar Eva. Han bokade sen själv av KBT-tiden. Det värsta han visste var att prata med främmande människor, säger Eva.

 

Uppsala, hösten 2018.

Manfred blir uttagen att spela junior-VM i frisbee i Kanada. Han förbereder sig för tävlingen, men verkar inte se fram emot den.

– I efterhand har jag förstått att han inte alls var taggad på det, men jag tror han upplevde att han inte kunde backa ur. Han kom hem den 26 augusti och kände sig förmodligen som en trasa, säger hon.

Eva Osterman Lind förstod att sonen Manfred, 18, var deprimerad.

14 september har Manfred äntligen tid hos Spångens läkare för utredning. Då har det gått tio månader sedan Eva bad om ett första samtal med skolkuratorn. Manfred får fylla i ett självskattningsformulär som ska visa hur allvarligt sjuk han är.

Men nu har han fyllt 18 år och han vill inte att föräldrarna ska få veta hur han mår.

Blod på lakanet

Bedömningen som läkaren gör är att Manfred bör medicinera mot sin depression, men att han inte har så allvarliga symtom att han behöver remitteras till vuxenpsykiatrin. Sömnproblemen ska de ta itu med senare, menar läkaren.

Manfred får ett preparat utskrivet och han börjar äta medicinen enligt schema. Han ställer mobilen för att komma ihåg när han ska ta sin tablett. Medicineringen ska följas upp av sjuksköterskan och återbesök till läkaren planeras först tre månader senare, tidigare vid behov.

Någon vecka passerar. En dag när Eva sitter på sängkanten upptäcker hon lite blod på Manfreds lakan.

– Jag frågar honom vad som hänt?
Manfred visar motvilligt var han har skurit sig.

– Jag börjar storgråta och vi kramar om varandra, säger Eva.

Eva Osterman Lind.

”Önskar jag frågat mer”

– Det var en stund då jag kände att vi var nära varandra och jag önskar att jag hade försökt lirka ur honom lite mer om hur han mådde. Alla gånger när jag frågade honom fräste han ifrån och hänvisade till att han redan svarade på sådana frågor på Spången. I efterhand har jag förstått att vi faktiskt skulle ha frågat om han hade tankar på att ta sitt liv.

Manfred rekommenderas att fortsätta gå till skolan vilket han också gör nästan varje dag. Han skärmar av sig mer och sitter ofta uppe långt in på nätterna. Han har slutat spela datorspel med kompisar och tittar i stället på Youtube-klipp.

Han har sedan länge slutat raka sig och gå till frisören.

Slutar att gå till skolan

Höstlovet kommer och med det försvinner rutinen att gå till skolan. Han har inte kontakt med någon utanför familjen. Den fredag natt som ska bli hans sista faller det sig så att Manfred blir själv hemma.

– Det sista han verkar ha gjort vid datorn var att sitta och spela ett spel där man bara trycker jättefort på en knapp. Sedan måste han ha duschat vid något tillfälle för hans hår luktade nytvättat. Det knyter sig i hela bröstkorgen när jag tänker på hur ångesten måste ha slagit till med full kraft så han inte såg någon annan utväg, säger hon.

Det blir Eva som hittar honom på morgonen när hon kommer hem. Han lämnar inget brev.

Efter Manfreds död begär Eva ut hans journal. Hon går igenom anteckningarna sida för sida när hon plötsligt blir iskall inombords.

I journalen står att sonen haft en självmordsplan sedan ett år tillbaka. Vid mötet med läkaren i september finns antecknat att han även har testat delar av planen. Han säger att han kan tänka sig att fullfölja planen om han skulle känna sig ännu sämre. Scenariot som han beskriver är exakt detsamma som han sedan gör verklighet av. Han pratar också om sina dödstankar och hur värdelös han känner sig. Att det vore mycket bättre för andra om han var död. För Eva, som ändå levt så nära sin son, kommer orden som en chock.

– Det finns inga som bryr sig om ett barns hälsa mer än föräldrarna men vi fick inte veta någonting om hans suicidtankar eftersom han just hade fyllt 18 år, säger Eva.

– Jag tror inte man hade gjort likadant om det hade handlat om ett fysiskt problem, exempelvis hjärtfel.

Ingen automatisk rätt

Enligt lag har föräldrar ingen automatisk rätt till information om sitt barns hälsa efter 18 årsdagen. När det gäller minderåriga gäller det motsatta förhållandet – då ska vårdnadshavaren informeras om barnets hälsotillstånd, om inte synnerliga skäl föreligger.

Det enligt Ullakarin Nyberg, överläkare inom psykiatrin i Stockholm med inriktning suicidprevention.

– Min förståelse av fallet Manfred är att det inte handlade så mycket om sekretessregler, utan att vårdgivaren inte förstod hur illa han mådde, att det var ett livshotande tillstånd. Man trodde kanske att det handlade om vanliga tonårsproblem, säger Ullakarin Nyberg.

Eva anser att hon och pappan var utlämnade till specialister på psykisk ohälsa som de litade på. Dessa personer borde ha känt till hur dåligt Manfred mådde, menar hon.

– Trots att risken för självmord var förhöjd på grund av att han var man, hade en obehandlad depression, svåra sömnproblem, självskadebeteende, självmordstankar och en självmordsplan som han till och med testat, gjorde man bedömningen att han inte var så sjuk, säger Eva.

– Men sanningen är förstås att han skulle ha lagts in.

Anmäler till Ivo

Eva anmäler BUP i Uppsala till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. I början av november 2020 kommer svaret. Myndigheten riktar allvarlig kritik mot vårdgivaren för att ha agerat passivt avseende Manfreds sömnbesvär, självskadebeteende och självmordstankar. Han hade också fått vänta alldeles för länge på läkarbedömning.

Anna Cervin är sektionschef för BUP i Uppsala. Hon berättar att Manfreds dödsfall har skakat om personalen på mottagningen.

– Det är alltid djupt tragiskt när en ung människa tar sitt liv. Dock är det väldigt sällan att det händer, vi har 5 000 ungdomar som går hos oss, säger hon.

Efter händelsen har BUP gjort flera förändringar av verksamheten.

– Vi har tagit det inträffade på mycket stort allvar och har dels genomfört utbildning för all personal i bland annat suicidriskbedömning, dokumentation och så kallad säkerhetsplanering, dels infört ytterligare rutiner i samband med att patienter har suicidtankar, som ju ett mycket stort antal av våra patienter lever med.

Manfreds anhöriga har riktat skarp kritik mot att de inte fått tillräcklig information om hans hälsotillstånd. Att självmordet kunde ha förebyggts med mer kunskap om hur Manfred mådde. Hur ser ni på det?

– Jag kan inte kommentera Manfreds fall närmare, säger Anna Cervin.

– Men generellt är ovanligt att föräldrar inte får tillräcklig med information. Det är ju grunden i vår vård, att just involvera föräldrarna. Det är mer vanligt att det är åt andra hållet, att det är svårt att engagera de vuxna.

Reglerna för sekretess lämnar också utrymmet öppet för tolkningar, menar hon, och hänvisar till Barnkonventionen. Barnens rätt till integritet vägs mot behovet av att berätta för föräldrarna.

– Ofta är det små saker som gör att barnen absolut inte vill att föräldrarna ska informeras. Det kan vara sådant som vi tycker är obetydligt, men som är viktigt för dem, säger Anna Cervin.

 

***

Eva visar fotografier på sonen.

Hans hår är rufsigt och flyger i vinden. Han ser så frisk och lycklig ut, trots den inneboende smärtan.

Ett stilla värmeljus glimmar framför hans porträtt.