Nagorno-Karabach – en kaukasisk krutdurk

Martin Mederyd Hårdh/TT

Publicerad 2020-10-10

Armenien och Azerbajdzjan har gått med på ett eldupphör i striderna om utbrytarregionen Nagorno-Karabach, enligt Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Den senaste tidens oroligheter har varit de blodigaste på 25 år.

Här är bakgrunden till konflikten och de viktigaste stötestenarna.

Vad är Nagorno-Karabach?

Ett bergsområde i Kaukasien som formellt tillhör Azerbajdzjan, men som i praktiken är en utbrytarregion under Armeniens vingar, med i huvudsak armenisk befolkning. Den självstyrande lilla bergsenklaven omges helt av Azerbajdzjan och har upp emot 150 000 invånare. Den största staden heter Stepanakert (ett armeniskt namn från Sovjettiden – Azerbajdzjan kallar staden Chankendi).

Varför är det konflikt om området?

Konflikten har stora nationalistiska förtecken och bägge länderna gör historiska anspråk på området. Azerbajdzjan anser principiellt att Nagorno-Karabach är ett ockuperat område som tillhör Azerbajdzjan – vilket det också formellt gör. Armenien vill att området blir armeniskt eller åtminstone står under armeniskt inflytande och vill ta den armeniska befolkningen i försvar. Karabacherna som styr hoppas främst på självständighet och att deras självutropade statsbildning – republiken Artsach – erkänns av någon.

Varför är ingen nöjd med gränsdragningen?

Det var Sovjetledaren Josef Stalin som på 1920-talet splittrade området med administrativa och kontroversiella gränsdragningar: Nagorno-Karabach blev en del av den sovjetiska delrepubliken Azerbajdzjan precis som Nachitjevan, som än i dag är en stor azerisk enklav som omges av Armenien.

Historiskt har området i stort stått under olika stormakters kontroll. Det erövrades av kejsardömet Ryssland år 1813 och redan inom de ryska gränserna började det skava mellan kristna armenier och muslimska azerier. Vid den ryska revolutionen blev bägge länderna självständiga för en tid och började strida om var gränserna skulle dras, innan de bägge kom att tas upp i Sovjetunionen.

När Sovjetunionen föll samman i början av 1990-talet och länderna blev självständiga på nytt drogs de in i ett regelrätt krig. Omkring 30 000 människor, varav en majoritet azerier, dödades och hundratusentals armenier och azerier drevs på flykt åt olika håll. En vapenvila ingicks och man påbörjade fredsförhandlingar – som ännu inte har resulterat i något avtal.

Varför blossade striderna upp nu?

De senaste veckornas strider har varit de blodigaste sedan 1994. De inleddes i juli och tog rejäl fart i september. Länderna har anklagat varandra för att ha börjat och deras ledare har växlat ödesmättade ord om att situationen ska avgöras.

Azerbajdzjans president Ilham Aliyev har sagt att landet måste ta saken i egna händer efter många år av misslyckad diplomati.

– Det är en stor skillnad jämfört med 1990-talet, att länderna nu är rustade till tänderna. En eskalation av konflikten i dag skulle få mycket förödande konsekvenser, har Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), tidigare sagt till TT.

I bakgrunden står Ryssland och Turkiet. Ryssland har en militär pakt med Armenien och en militärbas i landet, men när också relationer till Azerbajdzjan och har sökt en medlarroll i Kaukasus som nu alltså ser ut att ha burit frukt.

Turkiet ser azerierna som ett turkiskt brödrafolk och har utlovat fullt stöd till landet. Det finns också uppgifter om att den turkiska militären har skickat rebeller från Syrien till konflikten för att bistå azerierna.

Iran, som gränsar till området i söder, har också intressen att försvara i en regional konflikt.

Vart är situationen på väg?

På lördagen meddelade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att parterna, efter tio timmars samtal i Moskva, gått med på ett eldupphör som gäller från lunch lokal tid. Enligt Lavrov är parterna även överens om att inleda fredssamtal.

Trots sina skilda intressen är det möjligt att Ryssland och Turkiet kommer att försöka samarbeta kring konfliktlösningen på samma vis som de har gjort i Syrien, där de står på varsin sida men förhåller sig till varandra utifrån en gemensam plattform.

Även i konflikten i Libyen står Turkiet och Ryssland på varsin sida och förhåller sig till varandra, vid sidan av västmakters inflytande.