Brittiska valet en parodi på demokrati
Valet i Storbritannien blir en sällan skådad rysare.
Spänningen kommer att dölja det faktum att landets valsystem numera är en parodi på demokrati.
När väljarna dagen efter inser det fulla sveket kommer röster att höjas för en förändring men de etablerade partierna vägrar av egoistiska skäl.
Bakom den bittra kampen mellan de konservativas David Cameron och Labours Ed Miliband om vem som ska lägga beslag på premiärministerposten pågår en annan strid som har stor betydelse för utgången.
Tittar man på opinionsmätningarna så ligger främlingsfientliga missnöjespartiet Ukip på en klar tredjeplats. Om prognoserna slår rätt kommer de att få nästan dubbelt så många röster som Liberaldemokraterna, det parti som i dag är tredje största.
I Sverige skulle Ukip därmed få betydligt fler platser i Riksdagen än Liberaldemokraterna. Men det brittiska valsystemet fungerar inte så. Ett parti som är starkt i hela landet men inte riktigt starkt i någon enskild valkrets kan helt bli utan parlamentsplatser.
Med bara 8 procent av rösterna beräknas Liberaldemokraterna ändå få 26 parlamentsplatser. Ukip får trots 14 procent av landets totala röster bara ett fåtal platser, kanske inte fler än 2-3.
Starka regeringar
Systemet kallas majoritetsval i enmansvalkretsar och innebär att den kandidat som får flest röster i en enskild valkrets vinner. Resten av rösterna kastas i papperskorgen. Ett parti som vinner många valkretsar med väldigt liten marginal kan få ett stort inflytande över politiken utan att ha fått särskilt många röster sett till hela landet.
Ett parti som förlorar knappt förlorar i många valkretsar kan ha fått ett väldigt stort väljarstöd nationellt men trots detta stå nästan utan inflytande.
Det brittiska valsystemet har fungerat hyfsat i många år när det bara varit två stora partier som slagits om väljarna gunst, Labour och de konservativa. Systemet har förstärkt vinnarens trend. Även en ganska liten seger räknat i procent har gett ett tydligt utslag i antalet parlamentsplatser. Därmed har starka majoritetsregeringar kunnat styra landet och få igenom sin politik.
Bortkastad
Däremot har det varit väldigt svårt för nya partier att slå sig in bland väljarna. Alla har vetat att en röst på ett litet och nytt parti i praktiken varit bortkastad.
Liberaldemokraterna var länge det enda tredje parti som överhuvudtaget lyckades få några platser i det brittiska underhuset. De har i årtionden drivit kravet på en reformering av valsystemet så att det bättre avspeglar den verkliga folkviljan.
Ironiskt nog gynnas de i årets val av det gamla systemet. Liberaldemokraterna gick kraftigt fram i förra valet sedan partiledaren Nick Clegg gjort väldigt bra ifrån sig i en tv-sänd debatt och skapat "Cleggmania" kring sin person och partiet. I årets val är det fritt fall i opinionsmätningarna.
Ett annat parti som ser ut att få oproportioneligt stort inflytande i förhållande till antalet röster är det skotska nationalistpartiet SNP. Spår prognoserna rätt kan de göra rent hus i Skottland och ta drygt 50 parlamentsplatser. Detta på totalt under fyra miljoner röster. Ukip beräknas få över fyra miljoner röster men högst sju platser.
Tvåpartisystem havererar
En valmatematik som oavsett politiska sympatier i längden inte går att tolerera i en demokrati.
Situationen med två partier som helt dominerar brittisk politik är på väg att försvinna och ersättas av en situation som mer påminner om den svenska med många olika partier. Då måste också valsystemet förändras.
Så varför händer ingenting?
Labour och de konservativa har helt enkelt inget intresse av en förändring. Systemet gynnar de två stora partierna och ger dem i praktiken en närmast garanterad maktställning som är mycket svår att bryta.
Men om valresultatet hamnar nära det förväntade klingar deras argument för att vägra förändring alltmer ihåliga.