Oskar, 4, dog på sjukhus – fick inte vård i tid
Sjukhuset: Väntetiden bidrog till pojkens död
Publicerad 2023-05-13
Oskar Olszewski skulle fira sin femårsdag med tårta och trampolinhopp.
Men två veckor innan födelsedagen blev han sjuk och fick hög feber. Hans första gång på sjukhus blev hans sista.
– Vi vill inte att vår sons död sopas under mattan, säger Oskars mamma Sandra Olszewska.
Inne i barnrummet ligger leksaker på golvet och i lådor. Gosedjur ligger på kudden i sängen och dekaler med traktorer pryder sidan av bokhyllan.
På den blårutiga mattan sitter Sandra Olszewska, 30.
Hon har tagit fram kartongen med färgglada byggplattor och visar hur hon och sonen Oskar brukade ställa upp dem som dominobrickor.
– Det var det sista spelet han älskade. Han kunde hålla på med det så länge.
I bokhyllan finns de typiska bilderböckerna med polisbilar, brandbilar, ambulanser.
Mamma Sandra berättar att Oskar tyckte det verkade spännande att besöka ett sjukhus. Varje gång de läste boken fick hon säga att nej, du vill inte åka till sjukhus – det är inte roligt.
– Det är jättesvårt för mig att förstå. Att hans första gång på sjukhus blev hans sista.
Togs inte på allvar: ”Var så arg”
Det var i början av året som Oskar blev sjuk och fick feber. Den 10 januari hade hostan blivit bättre, men Oskar började få svårt att andas. På 1177 hade de sagt att det kunde vara lunginflammation – och rådde föräldrarna att ta sin son till akuten.
I sin anmälan till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, skriver Sandra att hennes sons symtom inte blev tagna på allvar.
Det upplevde hon redan i receptionen på akuten på Universitetssjukhuset Örebro, dit hon kom in med Oskar klockan 15.20. Hon säger att hon blev ifrågasatt om varför de kom in till akuten med ”lite feber”.
– Oskar kunde inte sitta på stolen. Jag sa till henne samtidigt som jag satt på knä med honom, vi kommer inte för feber, han har svårt att andas. Jag var så arg, berättar Sandra.
Till slut fick de träffa en läkare som gjorde en undersökning. Samtidigt började Oskar kräkas upp blod.
Därefter tog det två timmar innan läkaren kom tillbaka.
– De sa hela tiden ”allt är okej, allt är okej”. Jag frågade varför han svettades och var så kall om händerna. Vi vet inte, svarade de. De frågade om jag ville ha en filt men kom aldrig tillbaka med någon.
”Jag såg att han slutade andas”
Läkarna föreslog att Oskar skulle stanna över natten, för observation. Han flyttades till barnkliniken vid 19.20.
Där konstaterade läkarna direkt att Oskar hade lunginflammation. Han behövde stanna på sjukhuset i minst två dagar, och läggas in på intensivvårdsavdelning.
– Vid klockan 21 när läkaren kom och kontrollerade honom igen sa Oskar till mig: ”mamma, jag vill borsta tänderna och sova”. Det var de sista orden han sa till mig.
Under ett samtal med läkaren såg Sandra plötsligt att Oskar hade blod i munnen.
– Det var två läkare och två sjuksköterskor i rummet men det var jag som såg det.
– Jag såg att han slutade andas och jag skrek.
Anmälde själva
Obduktionen visade att Oskar hade både lunginflammation och .
– När jag har haft möten med sjukvården har alla sagt samma sak. Han skulle ha flyttats direkt från akuten till intensiven. Han har fått hjälp för sent, säger Sandra.
Sandra har lagt mycket tid på att läsa på om blodförgiftning. Enligt henne hade Oskar elva av tolv symtom när han kom in till akuten.
Hon och maken Konrad har väntat på att sjukhuset ska göra sin utredning. Men när inget hände på över tre månader valde de själva att göra anmälningar till Ivo och Patientnämnden.
– Vi har inte haft tid att sörja, för vi har fortfarande problem med sjukvården.
Sjukhuset: Väntetiden bidrog till Oskars död
Den 8 maj kom till slut sjukhusets utredning, som har lämnats in som en Lex Maria-anmälan till Ivo.
Där konstaterar man att den långa väntetiden på akuten bidrog till Oskars död. De skriver också att fördröjningen till stor del beror på ”det stora antalet sjuka patienter den aktuella dagen och kvällen”.
Oskar fick en röd markering när han kom in till akuten, vilket innebär att han klassades som en av de svårast sjuka patienterna och skulle få hjälp direkt.
Sandra säger att hon inte köper förklaringen att det var högt tryck på akuten – och menar att det finns många saker i utredningen som inte stämmer.
– Förtjänade inte min son att få samma hjälp som andra barn?
Mitt i sorgen finns en stor frustration och ilska – och många frågor som familjen fortfarande kräver svar på. Föräldrarnas enda önskan är att Ivo kommer att undersöka Oskars död grundligt. Och att någon utkrävs ansvar.
– Jag vill att det blir förändring, och att Oskars död inte går till spillo. Det kanske räddar någon annans barns livs i framtiden. Ingen mer ska behöva gå igenom ett sådant helvete som vi gör just nu.
Pratade med alla
Rösten bryts flera gånger under tiden Sandra berättar. Men när hon och vännen Karolina berättar om vem Oskar var börjar rösten i stället sprudla.
Väninnorna berättar ivrigt och fyller i varandra när de delar med sig av minnen från vardagsliv, födelsedagar och jular.
Sandra beskriver en social liten kille med mycket energi, som älskade att cykla med sin pappa och ta hand om lillebror Kasper.
– Han var överallt. Alla grannarna visste att han hette Oskar. Hade han hittat någon sten eller en pinne skulle han visa upp det, det spelade ingen roll om det var för en gammal eller ett småbarn.
Planerade födelsedagstårtan
Oskar såg fram emot sin femårsdag. Helst ville han gå till trampolinparken. Helgen då han blev sjuk gick idéerna fortfarande fram och tillbaka om vad för slags tårta de skulle ha. Familjen hade tänkt fira som vanligt, med att blåsa upp massvis med ballonger kvällen innan.
Födelsedagen var den 22 januari – knappt två veckor efter Oskars död.
– Jag grät hela den dagen, säger Sandra som sitter med lillebror Kasper i famnen.
Att förklara för en tvååring att storebror inte lever längre har varit svårt. Sandra berättar att Kasper har lekt kurragömma i lägenheten och försökt hitta Oskar.
Fyra månader har gått – men det som hänt är lika svårt att ta in.
– För mig är det fortfarande den 10 januari. Jag vet att det är maj men för mig är det fortfarande den dagen, varje minut, säger Sandra.