Felicia, 26, förlorade båda benen – är elitryttare
Publicerad 2021-04-18
Efter en trafikolycka vaknade Felicia Grimmenhag, då 17 år, med båda benen amputerade. Nio veckor senare satt hon på hästryggen igen.
Idag är hon elitryttare med siktet inställt på Paralympics. Hon är också en förebild för många på sociala medier.
– Jag hade ingen att se upp till när jag hade skadat mig. Jag är glad att jag kan vara den personen för andra idag, säger ryttaren.
Felicia Grimmenhag har ett motto: Bara du sätter dina egna gränser.
– Folk har haft lite förutfattade meningar om vad man ska och inte ska göra, vad jag kan och inte kan klara av. Jag får motbevisa det, gång på gång, säger den 26-åriga elitryttaren som pluggar till kriminolog – men som helst skulle vilja spendera all sin tid i stallet.
Redan som barn höll Felicia på med hästar och red på ridskola. Men när hon kom upp i tonåren tröttnade hon och bestämde sig för att sluta rida.
– Jag hamnade i ett läge där jag inte kom vidare, jag kände inte att jag utvecklades. Jag började dansa. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv, var jag var på väg. Jag var ganska sökande.
Trafikolyckan förändrade allt
På sommarlovets första dag, när hon precis gått klart första året på gymnasiet, förändrades hennes liv på några minuter. Felicia, som då var 17 år, var med om en allvarlig trafikolycka.
Hon satt på en moped tillsammans med en kompis, de var på väg till en annan vän. Felicia körde, kompisen satt bakom. När hon skulle göra en vänstersväng i en korsning kom det upp en röd Porsche som körde alldeles för fort.
– Han körde 120 kilometer i timmen på en 70-väg. Vi var mitt på vägen och hann inte väja när han kom emot oss. Min kompis kastades ner i diket men klarade sig ganska bra. Jag var vid medvetande men kommer inte ihåg något mer från den här dagen.
”Mitt hjärta slutade slå”
Tre dagar senare vaknar hon på sjukhuset, otroligt omtumlad. Hennes ben har amputerats.
– Jag förstod inte riktigt vad som hände, jag fick oerhört mycket smärtstillande så jag var ganska hög. Människor omkring mig fick upprepa vad jag hade varit med om, om och om igen: att jag hade varit död, att jag hade fått amputera benen.
Du var död?
– Ja, mitt hjärta hade slutat slå, jag var död i 15 minuter. Jag hade inget blod i kroppen. Jag tror att de upprepade det för att jag skulle känna att jag hade haft tur som levde, istället för att sörja att jag förlorat benen.
Felicia berättar att helvetet bröt ut när hon tillslut förstod vad som hade hänt. Hon säger att hon skrek och grät.
– Jag kände att, varför har det här hänt mig? Jag var ju en 17-årig tjej. Man vet ju inte vem man är då. Och så ska man tampas med att inte ha ben, jag visste inte vad det innebar. Jag tänkte: kommer jag kunna gå i skola? Kommer folk vilja vara mina kompisar? Kommer jag kunna bo själv någon gång?
En av Sveriges bästa inom paradressyr
Ändå satt hon på hästryggen igen, bara 9 veckor senare.
– När jag låg på sjukhuset satte jag upp tre mål för mig själv. Jag skulle börja i skolan till hösten, jag skulle gå på proteser, och jag skulle rida.
Tanken på att vara uppe på hästryggen igen kom när en kompis hälsade på med sin mamma, som ägde hästar. Efter samtalet visste Felicia: hon skulle rida igen.
– När jag och mina syskon var i stallet några veckor senare tvingade jag dem att lyfta upp mig på en häst. Alla, även jag själv, var livrädda. Men jag var överlycklig.
Precis som hon lovat sig själv började hon skolan igen samma höst, trots många protester från omgivningen. Sin fritid ägnade hon i stallet.
Det dröjde till 2014 innan hon satsade fullt ut på paradressyr, efter en tävling som gav henne blodad tand.
– Det tog ett tag innan jag hittade rätt häst. Då växte det fram en satsning och sen gick det oerhört fort.
Uppvisningar, SM och internationella tävlingar och mästerskap följde i snabb takt. Idag räknas Felicia till en av Sveriges bästa inom paradressyr.
Förebild på sociala medier
Det stora målet var Paralympics i Tokyo 2020, men så kom pandemin och OS sköts fram. Felicia beslöt sig då för att pensionera sin mästerskapshäst, Tarot. Och sen, en till motgång: ett härjande hästvirus i Europa som ställer alla kvalande tävlingar under ett frågetecken.
Men Felicia låter sig inte skrämmas av motgångar. Hon säger att hon är van vid att kämpa i motvind.
– Det är väldigt tufft att hålla på med elitidrott och samtidigt vara funktionshindrad. Det är ibland svårt att acceptera att man har sina begränsningar. Men man ska hålla fokus och inte jämföra sig – och inte vänta på att andra ska lösa något åt en. Om man vill att saker ska hända får man göra det själv, säger ryttaren.
Felicia har samma inställning när det gäller representation på sociala medier. Efter olyckan sökte hon med ljus och lykta efter personer att se upp till i liknande situationer, men fann ingen. Så hon fick bli den personen själv.
– Jag är aktiv på sociala medier. Jag tycker att det är vikigt att vara representant för folk som känner sig annorlunda eller sitter i rullstol. Jag hade ingen sån person att se upp till när jag skadade mig. Men många skriver till mig att jag är den personen för dem nu. Det gläder mig väldig mycket.