Wretling inger hopp i sorgen

Uppdaterad 2016-12-28 | Publicerad 2016-12-25

Det går inte att fuska med sorgen. 

I sitt vinterprat i P1 tar skådespelaren Olof Wretling oss med till en juldag präglad av döden och hoppet.

Värmlands sämsta hantverkare har gjort ett så uselt jobb i familjen Wretlings källare att golvet lutar. 

Men vad spelar det egentligen för roll då grannen Micke säger att han ska dö. ”Du ser pigg ut för att vara döende”, svarar vår berättare. 

Cancer i lungor och lever. Micke säger upp sig från jobbet och reser genom Sverige med sin hustru och säger adjö till släkt och vänner.  Osentimentalt, rationellt.

Läkaren har förklarat att Micke bara har några månader kvar. Men åttas månader senare levare han än. 

Ny läkare, Nya prover. Micke är frisk. Han har aldrig haft cancer. Ja, till och med döden kan utebli. 

I alla fall för tillfället och inte för alla.

Henrik förlorade sin fru Johanna för några år sedan. Nu går han långa promenader i skogen och gråter.

Olof Wretlings pappa dog tidigt. Sorgen, har han lärt sig, kan ligga i dvala och vakna till liv då och då.  Och panikångestattackerna började komma först några år senare. 

När pappan låg på dödsbädden kramade han Olofs hand och sa det kommer kanske inte bara någonting dåligt ur det här.

Vad kunde vara positivt med att förlora sin far i tonåren? 

Pappa, skulle det visa sig, hade rätt. Skrivandet räddade honom. Hjälpte honom att komma i kontakt med sina känslor. 

Wretling inser att han har fuskat med sin sorg. Kanske är det detta som är hans budskap:

Den som lever nära sin känslor drabbas inte av att sorgen kommer oanmäld. Det går att sörja rätt.

Ämnet är svårt, frågorna är svåra, men dagens berättare hittar en balans. Vi har, ropar han, alla en inneboende kraft.

Olof Wretling ställer krav på lyssnaren. Och på sig själv. Resultatet: en lågmäld och hoppingivande berättelse. Gott så.

Följ ämnen i artikeln