– Jag måste fortsätta jobba tills jag stupar

OLA MAGNELL om nya boken, mobbningen, låtskrivandet och livet som fattigpensionär

Jonathan Jeppsson

helskärm

Nyligen fyllde han 70 år och han skulle egentligen vilja dra ner på antalet spelningar.

Men den skrala pensionen tvingar Ola Magnell att fortsätta på vägarna.

– Jag måste fortsätta jobba tills jag stupar, säger han.

Av somliga har han kallats rockens Tranströmer och han lyfts fram som en av de stora svenska låtskrivarna av vår tid.

Nu har Ola Magnell precis fyllt 70 och är aktuell med en samlad volym med sina låttexter.

Han har ingen tid att passa, berättar han när vi möts, men klockan har redan klämtat två gånger för Ola Magnell – efter dubbla hjärtinfarkter för några år sedan skulle han vilja dra ner på tempot. Men den skrala pensionen på 8 000 kr per månad tillåter inte det.

– Som det ser ut nu är jag tvungen att jobba tills jag stupar, om det inte händer något drastiskt. Och det ser det inte ut att göra.

När vi ses på konditori Ritorno i Stockholm har han nyligen legat inne i sju dagar på Simrishamns sjukhus för en elak sårinfektion.

Hur mår du?

– Åldern börjar ta ut sin rätt, utan tvivel. Jag har haft lite otur, dels de två hjärtinfarkterna, dels det här senaste.

Hur påverkar det dig?

– Jag vill gärna fortsätta med musik i någon form. Men att som nu åka från sydöstra Skåne till Timrå för ett gig blir slitsamt i längden. Jag har ändå hållit på i... vad blir det? 43 år? Men jag skulle inte hålla på om det inte vore kul att spela.

Ola Magnell slog igenom som på en annan planet. 1976 var exempelvis året då Sverige avstod att arrangera Melodifestivalen efter protester från vänstergrupper.

Samtidigt låg artister som Abba, Rod Stewart och Vikingarna högt på listorna.

Men i april toppade Ola Magnell under fyra veckor försäljningslistan med skivan Nya Perspektiv.

Albumet lyckas med att vara humoristiskt, vemodigt och politiskt på samma gång, med tydliga kängor till proggrörelsen.

Det blev en succé. Låten Kliff hamnade på Svensktoppen.

Hur kändes det när du fick genombrottet med Nya Perspektiv?

– Jag var livrädd. Inte mentalt förberedd alls. Jag hade hunnit bli 29 år, men tyckte ändå att det gick för fort och lite för lätt. Proggen var den stora grejen då, och det här bröt väl av lite grand. Jag tillät mig vara en smula raljant mot rörelsen, så det var svajiga vibbar där ett tag.

Hur tacklade du kändisskapet?

– Det kändes overkligt. En inre röst viskade att det inte var på riktigt.

Hur menar du?

– Att publik framgång är en flyktig fågel, vet alla som upplevt hur en succé vänds i sin motsats. Jag hade blivit varnad och var medveten om detta. Att försäljningssuccén med Nya Perspektiv inte upprepades med senare album blev en sorts bekräftelse. Marknaden kräver ständigt nya sensationer.

Långt senare skrev du i en sång om hur "avunden smög under framgångens dar". Hur tog sig detta uttryck?

– Vissa människor med dålig självkänsla får en  kick av att dissa den som i deras ögon åtnjuter oförtjänt stor framgång. De utvecklar ofta ett fenomenalt väderkorn för andras svagheter. Extremt osäker som jag var i inledningsskedet, blev jag ett tacksamt mobbningsobjekt. Men framför allt fick jag mycket uppskattning.

Och du måste ha tjänat en del pengar under de här åren?

– Under tre år tjänade jag hyfsat. Men -76 var det ju så att upphovsmän som jag fick betala 102 procent i skatt...

Pomperipossaskatten...

– Ja, exakt! 1976, när Astrid Lindgren och Gunnar Sträng låg i luven på varandra. Sen har jag fått hanka mig fram men det har gått runt – hittills.

Har du haft det kärvt?

– Mellan varven, ja. Och ännu jobbigare blir det nu när jag är fattigpensionär. Tidigare fanns något som kallades inkomstgaranti för konstnärer. Ett utmärkt system som alliansen slaktade. Jag tror inte det rörde sig inte om någon stor utgiftspost.

Du kom till Stockholm 1967 – varför flyttade du hit?

– Skämtsamt brukar jag hävda att jag trodde revolutionen skulle börja här. De flesta var ju mer eller mindre vänster då. Det var en totalt annorlunda tidsanda än nu – totalt annorlunda. Ibland tycker jag att vissa av de välformulerade personer som attraherades av vänstern på 70-talet är förvillande lika den medelklass som röstade på Reinfeldt 30 år senare.

Var det för att du ville vara med i den rörelsen som du flyttade upp?

– Nja, i och för sig hjälpte jag till med att packa Vietnamnbulletinen, gick i FNL-demonstrationer och sådär. Men jag skulle aldrig ha kunnat bli politiker, jag saknar kylan som krävs för att kunna argumentera. Jag läste Marcuse, Kropotkin, Arnold Ljungdal med flera. Jan Myrdal betydde mycket under en period. Men inte lika mycket som Frank Zappa om man säger så.

Hur mycket droger var det på 70-talet? Du skriver ju någonstans att du röker "psykobraj…”

– Det gjorde nästan alla. 1970, efter feriejobb som journalist, åkte jag till hippieläger på norra Jylland. Visst förekom mycket droger, mest av det hallucinogena slaget – hasch och LSD – men det var mötena med människor från andra hörn av världen som var grejen. Känslan av samhörighet. Många av dem jag mötte då lever inte längre. 

Handlar det om spriten?

– Det är väl lite av varje – cancer, hjärtsjukdomar,  utbrändhet… Ibland får jag för mig att människor dör tidigare nu. Men det kanske är för att jag glömmer att min generation passerat pensionsstrecket med ganska bred marginal vid det här laget. 

Har du många vänner?

– Javars. Jag är ganska social trots att jag inte är någon sällskapsmänniska. Jag sjunger helst för rummets fyra väggar – den bästa publiken. Men det är viktigt att möta människor. Det låter kanske förnumstigt, men vi är faktiskt flockdjur.

Om vi backar bandet ännu mer – du växte upp utanför Kalmar?

– Ja, jag växte upp på ett lantbruk där. Min pappa dog när jag just fyllt 14. Då gjorde kommunen anspråk på marken, de ville expandera och bebygga allt. Min mamma fick föra en ganska ensam kamp mot kommungubbarna, och den omständigheten att hon var kvinna gjorde det tufft för henne. De ville köra iväg oss rakt över disk.  Brorsan fick avbryta sina studier, flytta hem och överta skötseln.

Hur var det att förlora sin pappa som fjortonåring?

– Olycklig tidpunkt i livet. Jag upptäckte honom själv där han låg i lagården. Det blev en stor omställning. Men även om det är en känslig ålder så är man också stark i någon mening.

Du hittade din egen pappa?

– Ja, en stor chock, naturligtvis. Men samtidigt var det värdefullt att få vara där... jag var med även när morsan gick bort. Satt vid hennes sida. På något sätt har det känts bra att få vara med när det händer. Nu är vi tre kvar i en familj på sju.

Du har beskrivit din pappa som "trygg som urberg, men fjärran som en sol".

– Det kan man väl säga. Han var född på 1800-talet, en helt annan tid. Uppvuxen i fattiga och steniga Skåne. Yngst av åtta syskon, den enda som fick gå i folkskola. Han gjorde en liten klassresa och var nog inte missnöjd med det. Men han kunde vara lite gammaldags och trubbig. När jag drog hem mina kompisar tyckte han det blev stökigt.

Vad tyckte din mamma om ditt val att satsa på musiken? Var hon stolt?

– Min mor, den känsliga och begåvade lärarinnan, förhöll sig kritisk till vad jag höll på med. När mina studier rann ut i sanden, tyckte hon att jag skulle satsa på att bli något mer rejält, till exempel elektriker. Till slut insåg hon väl att låtskrivandet och spelandet blivit en nödvändighet för mig. Först blev hon förskräckt över den plötsliga framgången, sen tog hon mitt parti mot oförstående reaktioner när den mer spektakulära uppmärksamheten dog ut. Men stolt... det vete gudarna.

Hur var det växa upp i Kalmartrakten?

– Det var nog bra. Tryggt men auktoritärt. Sen ballade jag ur ganska tidigt, i 14-årsåldern. Skolkade mycket, gick in min egen värld.

Vad var det du inte trivdes med?

– Om jag visste det... kanske de rigida kraven från vuxenvärlden.

Hur ser din kreativa process ut i dag?

– Långsam numera. Jag vill att en låt ska vara sångbar. Det kan ta lite tid att växa ikapp den. Sen kan jag fråga mig om det är någon idé att skriva alls längre? Kommer någon att lyssna? Från början var det ett sätt att trösta mig själv.

Vad är det du ger dig själv tröst för?

– Svårmodet. Det är en introvert process. Egentligen är det bara att låta sig tas i besittning. Lyssnaren föreställer jag mig som en människa ensam på natten vid sin radio – lite romantiskt.

– Sen blir jag överraskad när det kommer mycket folk och lyssnar.

Vad händer framöver i ditt liv?

– Förutom att spela, släpper jag låtlyrikboken nu i mars. Sen kommer jag troligen att ströjobba ett tag till.

Och det är för att du har så låg pension?

– Ja delvis, 8 000 efter skatt klarar jag mig inte på. Om det blir tid och energi över vill jag gärna hinna skriva lite hågkomster. Göra mitt eget bokslut. Sen vill jag dö.

Är det så det känns, att du kommer att dö vilken dag som helst?

– Absolut. Jag är hypokondriker.