Ser man till historien är det redan för sent

Trump tog emot anhängarnas jubel i South Carolina efter ännu en storseger.

Under ett normalt valår hade Donald Trump varit klar som republikanernas presidentkandidat.

Ingen republikan som vunnit både New Hampshire och South Carolina har någonsin förlorat partiets nominering.

Men det är inget normalt valår. Inte ens Hillary går säker.

Inget kunde ha sammanfattat stämningsläget i USA bättre.

Trump tog emot anhängarnas jubel efter ännu en storseger. I en annan lokal stod hans största mobbningsobjekt Jeb Bush och kastade in handduken. Han som för ett år sedan var självskriven som republikanernas kandidat.

Amerikanerna vill inte ha ännu en Bush. Förändring är nyckelordet. De vill ha något nytt, fräscht och elakt. De är trötta på de vanliga politikerna.

Men det gäller bara ungefär en tredjedel av väljarna. Bland de övriga finns en stor rädsla för vad det skulle innebära med den egocentriske och självbelåtne Donald Trump i Vita huset.
Jeb Bush fick strax under tio procent av rösterna i South Carolina. Inte många av dessa väljare hade lagt sin röst på Trump ifall Bush inte funnits med.

Nu när Bush är borta kommer hans röster i primärvalen framöver att fördelas på de övriga republikanska kandidater som är kvar. Sannolikt kommer många av hans väljare att istället stödja Marco Rubio som en gång hade Jeb som mentor.

Det kan innebära att Floridasenatorn får en extra skjuts inför Super Tuesday den 1 mars när hela 13 delstater röstar.

Anti-Trump falangens problem är att deras röster i nuläget är splittrade på ett stort antal kandidater. Rubio och Texassenatorn Ted Cruz slogs om andraplatsen i South Carolina och fick båda strax över 20 procent av rösterna. Tillsammans klart mer än Trump.

Det betyder att ingen av dem kommer att ge slaget förlorat i närtid. Vilket förlänger kampen på den republikanska sidan. För att förhindra att Trump blir partiets kandidat måste snart någon av dem kliva åt sidan för att en klar utmanare till miljardären ska utkristallisera sig.

Ser man till historien är det redan för sent. Den som vunnit både New Hampshire och South Carolina har alltid blivit partiets presidentkandidat.

Jag vet inte om det bara är en from förhoppning eller önsketänkande från min sida men om det är någon gång denna historiska koppling ska kunna brytas så är det i år.
Det normala är att en "frontrunner" har partiet med sig. Trump är på total kollisionskurs med det republikanska etablissemanget. De kommer att göra allt för att förlänga kampen och försöka få Rubio eller Cruz vald istället.

Inte minst därför att de anses ha större chans att slå en demokratisk kandidat.

Trump har också en ovanligt hög andel av den konservativa väljarkåren emot sig. Ungefär en tredjedel av republikanerna kan absolut inte tänka sig att rösta på Trump. Ingen annan kandidat är så impopulär.

Faktorer som gör att den republikanska striden inte är avgjord även om Trump ligger i vinnarhålet.

Sucken av lättnad som Hillary Clinton drog efter segern i Nevada hördes över hela USA. Bernie Sanders hade sakta men säkert ätit in det jättelika försprång som Hillary en gång hade. Att Clinton ändå lyckades vinna klart är den viktigaste framgången för henne sedan primärvalen inleddes.

Comebacken ger ny energi till hennes kampanj. Fram till Nevada var det Bernie Sanders som hade valvinden i ryggen.

Men det innebär inte att Hillary har nomineringen som i en liten ask. Sanders har långt ifrån gett upp. Ett stort antal av hans anhängare är väldigt engagerade och bidrar ekonomiskt till kandidatens kampanj. Trots att han inte har några stora intresseorganisationer eller företag bakom sig har Sanders gott om pengar. Clinton kan tvingas till en lång kamp för att ta hem nomineringen.