Bitska roligheter och eftertänksamt allvar

Uppdaterad 2019-07-09 | Publicerad 2018-08-16

Samantha Ohlanders och Sara Parkman.

Hej vad det går! Första kvarten med Sara Parkman och Samantha Ohlanders är ett sommarprat med extra endorfiner. Humöret glatt, tempot rasande.

Med en typisk formulering kallar de sig ”folkmusikens Thelma och Louise”. Piff och Puff ligger närmare sanningen. Det går knappt att hänga med i de verbala svängarna. 

Lugna ner er!

De lugnar ner sig. Betydligt. Efter turbobeskrivningarna av turnélivet, hur musiken fick dem i sina klor och hur de fann varandra efter en ”ungdom fylld med ångest och folkrock” blir det mer allvar. Betydligt mer allvar.

Många stora ämnen

Förresten, finns det en speciell norrländsk humor? Jo, jag vet Norrland är skitstort och norrlänningar kan inte buntas ihop som exempelvis stockholmare. Men ändå. Parkman och Ohlanders skojar i samma drastiskt pessimistiska men formuleringsglada tradition som exempelvis Ronny Eriksson och Östen (med Resten) Eriksson. Bitskt och roligt.

Alltnog, allvar var det. I mer eftersinnande takt betar de av hyfsat stora ämnen som:

Tvivel och tro.

Musikens gränslöshet.

Rösten som vapen och varningssignal. Förr på fäbodvallen, mot björnar och rövare. I dag i demonstrationståg och i vallokaler, mot nationalister (som så gärna vill ha de där gränserna).

De brinnande skogarna – enskilt ägande och kollektivt släckande.

Svältåren i Sverige i slutet av 1860-talet med massutvandringen som följde och parallellen till dagens emigranter i bräcklig farkost på Medelhavet.

Stort lass ironi

Parkman/Ohlanders uppfyller ett tag med råge en annan beskrivning de (med ett stort lass ironi) ger av sig själva: ”unga arga tjejer som sparkar uppåt i folkdräkt”.

Men så kan de inte låta bli att skoja till det på slutet: ”Hellre solidarisk än solid och arisk”.

En får ju hålla med om det. 

Och synd att en är så förbannat omusikalisk. De verkar ha så kul, de där.

Följ ämnen i artikeln