Kampen mot kärnvapen går bakåt

På mindre än ett år har två milstolpar i försöken att kontrollera kärnvapenhotet havererat.

Vår regelbaserade världsordning faller sönder bit för bit. Allt medan stormakterna satsar miljarder på att modernisera sina domedagsmaskiner.

Försöken att minska risken för ett kärnvapenkrig går bakåt i stället för framåt.

Klockan har börjat ticka men i praktiken är nedrustningsavtalet NPT mellan USA och Ryssland redan dött. Den sex månader långa uppsägningstiden är bara en transportsträcka mot risken för en ny kapprustning mellan de stora kärnvapenmakterna.

I maj förra året drog sig USA ur kärnenergiavtalet med Iran vilket ökar risken för att prästdiktaturen bestämmer sig för att utveckla kärnvapen. Något som skulle bidra till en rustningsspiral i Mellanöstern.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström tog upp problemet i regeringens utrikesdeklaration. Hon pekade på riskerna att grundfundamenten för den regelbaserade världsordning som skyddat oss mot kärnvapenkrig kan vara på väg att rämna.

Att världens stater accepterar att bara ett fåtal länder får inneha kärnvapen bygger på att kärnvapennationerna lovat att på sikt göra sig av med sina vapen. Den uppgörelsen träffades för snart 50 år sedan i och med icke spridningsavtalet NPT:s tillkomst.

Tilltagande kaos

Var femte år görs en genomgång av hur avtalet följs. När nästa konferens hålls 2020 är det inte alls säkert att enigheten går att upprätthålla. Varför ska andra länder lova att avstå från att skaffa sig kärnvapen när det blir alltmer uppenbart att de stora kärnvapenländerna inte har en tanke på att fullfölja sin del av avtalet?

I slutskedet av kalla kriget och efter Berlinmurens fall gjordes stora framsteg när det gällde kärnvapennedrustning. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland minskade sina arsenaler betydligt. Den allmänna avspänningen gjorde att rädslan för ett kärnvapenkrig försvann från människors medvetande.

Högst tillfälligt skulle det visa sig.

I dag finns ingen världskonflikt mellan två konkurrerande och öppet fientliga samhällssystem. I stället har vi ett tilltagande kaos där regionala stormakter är allt piggare på att visa sina muskler samtidigt som Kina öppet redovisar sina maktambitioner.

Potemkinkuliss

Vi har ett läge då relationerna mellan de två största kärnvapenmakterna USA och Ryssland är sämre än under delar av kalla kriget och USA och Kina tuppfäktas alltmer öppet, samtidigt som avtal som ska reducera risken för öppen militär konfrontation faller ett efter ett.

När världen var uppdelat i två block var det många som för sitt försvar litade på den ena av de två parterna, USA eller Sovjetunionen. I dag måste varje land gardera sig på ett helt annat sätt med ett försvar som är mer än bara en potemkinkuliss. Inte ens länderna i försvarsalliansen Nato verkar längre kunna vara helt säkra på att deras gemensamma försvarsklausul gäller.

I stället för tydliga och fasta samarbeten så börjar världen flyta alltmer fritt.

Fortsätter den utvecklingen är risken uppenbar att särskilt regionala stormakter anser att de behöver kärnvapen för sin säkerhet. Jag tänker framför allt på ärkefiender som Iran och Saudiarabien.

Pariastämpel

För bara tio år sedan var det otänkbart för ett land att lämna icke-spridningsavtalet. Det skulle ha resulterat i samma pariastämpel som Nordkorea fått. I dag, när internationella uppgörelser havererar eller inte efterlevs, är läget inte lika självklart. De som kan tillverkar sina egna regler.

USA ska under de närmaste tio åren spendera 494 miljarder dollar på att göra sina armageddonarsenaler ännu mer moderna och dödligt effektiva. Ryssland lägger mångmiljardbelopp på samma sak.

Inget kärnvapenkrig står för dörren. Men med tanke på att fler av världens ledare, inklusive Donald Trump och Vladimir Putin, numera inte drar sig för att öppet hota med sina kärnvapen i stället för att sitta vid förhandlingsbordet och snickra på nya nedrustningsavtal, så känns situationen inte överdrivet trygg.

Experter vid The Bulletin of Atomic Scientists anser att dagens läge är ”lika oroande som under kalla krigets mest farliga period”.