Marina om tv-kuppen mot Putin: Jag kunde inte äta, dricka eller sova
Publicerad 2023-04-21
PARIS. För ett år sedan genomförde hon världens mest uppmärksammade kupp mot den ryska regimen.
Ett halvår senare flydde hon till Frankrike – med livet som insats.
Marina Ovsjannikova kommer kanske aldrig kunna återvända till Ryssland, men från den franska exilen ser hon ändå positivt på framtiden.
– Jag förlorade mitt jobb och mitt hem, men det spelar ingen roll. Jag behöll min hälsa och min frihet, säger hon när Aftonbladet träffar henne i Paris.
Under dagarna före Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari förra året trodde ingen på ryska Kanal Ett att det skulle ske.
Trots att orderna uppifrån blivit allt hetsigare och inslagen som porträtterar ukrainare som nazister allt mer frekventa, trodde inte ens propagandamakarna på Rysslands största tv-kanal att det verkligen skulle bli krig.
– Det kom som en total chock för alla. Ingen trodde det var sant. Ingen var beredd. Vi trodde att det bara var retorik, vapenskrammel, att Putin ville pressa Nato lite, säger Marina Ovsjannikova, när Aftonbladet träffar henne i Paris.
”Alla var i chock”
Hon jobbade som redaktör för ett av kvällsprogrammen på ”Pervyj Kanal”, som den heter på ryska. Hennes uppdrag var att vinkla hela nyhetsläget till rysk fördel, leta upp nyheter som satte väst i dålig dager, skarva och ljuga. Hon var kort sagt en viktig del av den ryska propagandamaskinen. Men krigsutbrottet förändrade allt.
– Jag minns de första dagarna av ”specialoperationen”. Tv-presentatörernas händer skakade när de läste upp nyheterna. Deras röster sprack. Alla var i chock.
Marina Ovsjannikova är född i Odessa i dåvarande Sovjetunionen 1978, med en ukrainsk pappa och en mamma från Ryssland.
Hon har redan flytt krig en gång. Efter pappans död när hon var barn flyttade Marina och hennes mamma till Groznyj i Tjetjenien. När ryska styrkor invaderade staden 1994 flydde familjen till Moskva.
Fick jobb i Moskva
Journalistkarriären tog fart under slutet av 1990-talet, ”fri rysk journalistiks gyllene era”, som hon själv beskriver det. Marina fick jobb på en tv-station i staden Krasnodar.
– Jeltsin var president då och vi hade total yttrandefrihet. Jag var där i slutet av den eran, men så snart Putin kom till makten började saker hända. Det märktes också i regional-tv i början av 2000-talet. Jag jobbade på det största tv-programmet och vi blev hela tiden uppringda av den lokala guvernören som berättade vad vi skulle visa och inte.
2004 fick hon jobb i Moskva. Då var yttrandefriheten i medierna ett minne blott.
– Kreml stängde den sista självständiga kanalen NTV 2004. Numer uttrycker alla tv-kanaler i Ryssland bara Kremls åsikter. Det finns en lång lista på saker man inte får prata om; oppositionen, Aleksej Navalnyj. Alla kanaler spelar efter de här reglerna. De som inte gör det får sparken.
Dagen då Marina Ovsjannikova beslutade att protestera mot regimen i direktsänd tv hade hon just gått på ett nytt skift. Plakatet ritade hon med hjälp av sin dotters kritor hemma innan hon gick till jobbet. Hon säger att hon inte var sig själv sedan kriget bröt ut.
– Jag kunde inte äta, dricka eller sova. Jag gick runt planlöst i mitt hus mellan första och andra våningen. Det kändes helt overkligt att vi fått ett fullskaligt krig, att missiler skulle slå ner i Kiev, Odessa och Lviv. Det var väl det också, att propagandan hade bidragit till krigsutbrottet. Mina ukrainska rötter började göra sig hörda. Och tillsammans med det jag upplevt i Tjetjenien som barn...det blev en ackumulerad effekt. Det var som om Putin gett mig en kalasjnikov och sagt till mig att skjuta min kusin från Odessa.
Fördes bort av vakter
Hon väntade in rätt läge under nyhetssändningen på kvällen och ställde sig i bild bakom nyhetsuppläsaren med sitt plakat med budskapet ”No war. Stoppa kriget. Tro inte på propagandan. Alla ljuger här. Russians against war” på lika delar engelska och ryska för full effekt.
– Det var som att skriva på sin egen dödsdom. Min protest var som ett självmord, säger hon nu.
I sex sekunder pågick aktionen, innan man klippte bort studiobilden ur sändning. Marinas kollegor blev förvånade, ingen hade hört henne uttrycka anti-krigsåsikter tidigare. Några minuter senare fördes hon bort av vakter. De närmsta dygnen satt hon häktad och blev förhörd i 14 timmar i sträck.
– Rysk tv styrs av folk som stöttar Putin, men de är i minoritet på redaktionen. Resten av journalisterna delar mina åsikter. De är välutbildade och har rest mycket i Europa. De förstod mycket väl vad det var som hände vid krigsutbrottet, att det var ett brott. De vet att de är på en propagandamaskin, att krig är ondska. Men de är rädda och spelar enligt reglerna, för de vet att de inte kommer att hitta ett annat journalistjobb och att deras liv är förstörda om de säger vad de tycker.
– Det är kort sagt ett totalitärt system. Om man lämnar det måste man vara redo att emigrera för att jobba fritt som journalist. Är man kvar i Ryssland går det bara att jobba inom statsmedia, för alla medier i Ryssland är kontrollerade av Kreml.
I Sverige är många rädda för Putin på grund av det geografiska läget. Hur långt tror du han är kapabel att gå?
– Om Putin inte stoppas kommer han fortsätta. De har redan klarlagt sina planer, att de vill gå in i Transnistrien, till Moldavien och vidare. Om ingen stoppar Putin och han, Gud förbjude, lyckas med sina invasionsplaner står de baltiska länderna på tur. Sedan Polen och vem vet om Sverige.
Ska ges ut på ryska
I boken ”Between good and evil – how I finally opposed the Kremlin propaganda” som kommer på engelska och franska i maj, berättar Marina Ovsjannikova om det senaste årets händelser. I dagarna har man också hittat ett förlag som ska ge ut boken på ryska.
Hon släpptes ur häktet med knappt 2 800 kronor i böter som enda påföljd efter tv-protesten. Men hon vägrade låta det ryska rättsväsendet tysta henne. Efter att tidningen Die Welt erbjudit henne ett vikariat som tv-reporter flyttade Marina Ovsjannikova till Tyskland under några månader.
Tanken var att hon bland annat skulle rapportera från Ukraina, men uppdraget gick inte att genomföra. För plötsligt stod hon i ett nytt politiskt korsdrag som hon inte räknat med. I Ukraina ville man inte veta av henne, trots att Volodymyr Zelensky hyllat hennes mod. Även i Tyskland förekom nätkampanjer mot henne.
Hon framställdes både som en möjlig FSB-agent, en evig propagandist och en bluff.
– Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det var ett misstag att åka till Ukraina. Jag ville krossa Kreml-propagandan och visa ryssar vad som egentligen hände här, att det var ett olagligt krig och inte en ”operation” för att skydda ryssarna själva. Men nu när ryska trupper går bärsärk i Ukraina vill de inte ha någon med ryskt pass där. Vi har alla blivit deras fiende för många år framåt. Det kommer ta flera årtionden, kanske århundraden, innan vi, ryssarna, har sonat för detta.
I juli 2022, tre månader efter att hon lämnat landet, åkte hon tillbaka till Ryssland, för att strida om vårdnaden av sin nu trettonåriga dotter Arina. Sonen, som är 18, har tagit avstånd från henne och bor hos pappan. Marinas exman jobbar på RT, före detta Russia Today, en annan regimvänlig tv-kanal i Ryssland.
Lovades politisk asyl
Tillbaka i Moskva ställde sig Marina Ovsjannikova den 15 juli framför Kreml med en skylt med orden ”Putin är en mördare och hans soldater är fascister”. Den här gången var rättsväsendet mindre överseende. I september förklarade hennes advokat att hon riskerade ett långt straff i fångläger.
Marina förstod att hon var tvungen att försöka lämna landet före rättegången och drog sig till minnes ett sms från Christophe Deloire, chef för franska Reportrar utan gränser, där han erbjudit henne hjälp efter tv-protesten. Då hade också Frankrikes president Emmanuel Macron lovat henne politisk asyl i Frankrike.
Med fotboja på benet i hemmet i Moskvaförorten förberedde hon flykten med hjälp från Paris. För att få dottern med sig, som hon förlorat vårdnaden om, beställdes en taxi från hennes skola och hem till Marina. Nästa problem blev att skaka av sig Marinas mamma, en övertygad putinist som tagit avstånd från sin dotter men fortsatt bodde i grannhuset.
”Kände bara hopplöshet”
När Marina och dottern Arina till slut satt i flyktbilen på väg bort från Moskva väntade flera dagar, och en mängd olika bilbyten, på resande fot. Sällskapet som bestod av Marina, hennes dotter, samt en person som eskorterade dem, sov i bilar och i hus på vägen. Vilken väg de tog kan hon av säkerhetsskäl inte berätta, men när de närmade sig gränsen där de skulle lägga Ryssland bakom sig mitt i natten och bilen körde fast i leran på ett fält trodde hon att det var kört. De fick fortsätta till fots.
– Personen som hjälpte oss var lokal, men han visste inte hur vi skulle ta oss den sista biten. Jag kände bara hopplöshet, jag var säker på att vi aldrig skulle ta oss därifrån, att någon av oss skulle trilla och bryta ett ben. Jag var hundra på att morgonen skulle komma, att gränspolisen skulle se oss och sätta oss i fängelse.
Och så plötsligt, ett ljus från en ficklampa på andra sidan gränsen.
– När jag såg signalen från vår kontaktperson förstod jag att vi hade kommit rätt till sist. Jag minns inte ens vad jag sa, bara att det var en enorm glädje.
Filmrättigheterna till Marina Ovsjannikova bok har köpts av producenten Moritz Borman, som gjorde filmen ”Snowden” om den amerikanske visselblåsaren som nu lever i exil i Ryssland.
”Ser mig som väldigt lycklig”
Marina och dottern Arina lever fortfarande på hemlig ort i Frankrike, men något som liknar ett vanligt liv har trots allt börjat ta form.
– Min dotter går i fransk skola och i hennes klass går fyra flickor från Ukraina. En av dem har blivit hennes bästa vän. Hon hjälper henne att översätta allt, hjälper till med läxorna. Jag är så glad att de blev vänner. En av dem flydde kriget från Kiev, den andra flydde Putin med mig. Helt vanliga småtjejer.
Hur ser du på din egen framtid?
– Jag vet inte, det är svårt. Jag har träffat många exilryssar här. I går träffade jag tidigare chefen för Moskva-festivalen, han jobbar i en reception. En annan berömd rappare jobbar på en restaurang i Paris. Ytterligare en person som hade ett vidlyftigt liv i Ryssland jobbar nu på hotell här. Jag talar inte franska, så jag tror det blir svårt att fortsätta som journalist för stunden.
Är du rädd?
– Nej, inte längre. Rädd var jag förut, nu ligger det svåraste bakom mig. Det går inte att leva med rädsla hela tiden, jag har levt i konstant stress i över ett år. Mitt liv blir lite bättre hela tiden.
Med allt du gått igenom, var det värt priset du fått betala?
– Jag har inte betalat ett högt pris. Hade jag suttit i fängelse hade det varit ett högt pris. Men jag kunde fly med min dotter. Jag ser mig som väldigt lycklig, jag kom ur allt detta med små förluster. Jag har ett hus, en bil. Jag förlorade mitt hem och mitt jobb, men det spelar ingen roll. Jag behöll min hälsa och min frihet. Och jag har min dotter.