De starkaste ljusen brinner ut fortast
De starkaste ljusen brinner ut fortast. Orden kommer från en vän som försökte skänka tröst, samma kväll som det hemska beskedet om Zaida Cataláns död kom.
Och de orden stämmer så väl in på Zaida. Hennes lyskraft och inneboende glöd lämnade ingen oberörd.
I nästan ett och ett halvt decennium fick vi vara vänner. Så lång tid. Som nu känns som blott en sekund. Hur sätter man ord på förlorad vänskap och närhet?
Jag vet inte det.
Jag kommer därför att behöva låna andras.
”Hon ler på alla bilder som läggs upp”, skrev en vän på Facebook. Jag minns en solig sommareftermiddag när vi satt och tjabbade på en balkong i Stockholm. Plötsligt stannade hon upp och fäste blicken på en humla som dansade runt i blomlådan.
Hon konstaterade att den var söt. Zaida såg det vackra i det som de flesta av oss andra bara jäktar förbi. Hon lutade sig tillbaka och nöjt av solens strålar medan hon sprack upp i ett leende. Hennes leende gjorde världen till en varmare plats.
Medan vi andra pratade om att rädda världen gav sig Zaida ut och försökte göra det
”Medan vi andra pratade om att rädda världen gav sig Zaida ut och försökte göra det”, skrev annan vän. Juristen, feministen, människorättskämpen. Men också dottern, systern, vännen. Alltid i en osjälvisk jakt efter att göra världen till en bättre plats. I det lilla. I mötet med andra människor. I det stora, med hela världen som arbetsplats.
”Hon gick hem i alla läger”, skrev ytterligare en röst. Zaida skiljde alltid på sak och person. Och hon hade alltid klokheter att dela med sig av. Zaidas umgänge var alltid underhållande och utmanade. Bitvis även utmattande, men aldrig påtvingande. För hon hade en sällsynt förmåga att få en att reflektera över ens egna perspektiv, att vända blicken inåt och rannsaka sig själv.
Vi talades vid dagen innan hon försvann
Hennes tankar och ord var alltid en ögonöppnare. Vi talades vid dagen innan hon försvann. Välj alltid livet, sa hon till mig. Hon fick det att låta så lätt. Ord som det är omöjligt att värja sig från. Och ändå är vi så få som vågar göra just det.
”Du lämnar ett tomrum i min själ som aldrig kommer att fyllas”, skrev en av hennes närmaste vänner på Facebook. Det starkaste ljuset jag träffat har brunnit ut och det alldeles för tidigt. Men även om hon har lämnat den här världen, kommer Zaida alltid finnas med oss alla som har fått träffa henne.
Och jag vill tro, att om vi lyssnar på varandras ord om Zaida, så kan vi tillsammans bli starka nog att lyssna på hennes ord till oss. Och faktiskt våga välja livet igen.
Vila i frid, älskade vän. Och tack för att vi fick ha dig hos oss.