Christofer tvivlade på om han skulle överleva covid-19
Publicerad 2020-08-06
Christofer Kalajo drabbades av svårartad covid-19 och tillbringade sin födelsedag nedsövd i respirator.
När han vaknade upp efter sex dagar hade den förut så vältränade och aldrig sjukskrivne 38-åringen tappat flera kilo.
Här är Christofers och sambon Anna Winthers berättelse om fyra månader med corona.
Christofer berättar: I mitten av mars har jag ett möte med en kund som varit i Österrike. Vi håller två meters avstånd.
Efter en vecka börjar jag få feber och kraftig huvudvärk. För första gången på 14 år sjukskriver jag mig. Tio dagar efter kundmötet orkar jag med nöd och näppe gå de tio meter som krävs för att gå på toaletten. Min sambo Anna kör mig till akuten.
Två dagar går på infektionsavdelningen och jag får allt svårare att andas. Febern ligger stabil runt 39 grader. Jag har en position som jag kan andas i: liggande på rygg.
Jag flyttas till intensiven. De är oroliga för min snabba andning. På intensiven möts jag av ett helt team, alla klädda i full virusklädsel. Jag ser bara ögonen på dem.
Efter lungröntgen konstateras att jag har dubbelsidig lunginflammation. Jag får en ansiktsmask, en så kallad NIV, som trycker in luft i lungorna, eftersom jag inte själv kan ta djupa andetag.
Stundtals tvivlar jag på om jag kommer att överleva. Funderar på hur Anna, min mamma, min bror, mina vänner och kollegor skulle reagera vid ett dödsbesked.
Vaknar med försämrad andning, ligger nu på 50 andetag per minut. Läkaren konstaterar att jag behöver läggas i respirator.
Jag ringer Anna, flåsar att jag kommer att sövas. Berättar att det kan ta två veckor innan de väcker mig, och att personalen kommer att hålla henne underrättad. Lägger på luren och minns sedan inget förrän en vecka senare.
Från 26 till 31 mars ligger jag sövd. Min 38:e födelsedag passerar utan att jag är medveten om en enda sekund av dagen.
Anna berättar: När jag får reda på att Christofer ska läggas i respirator stannar tiden. Det känns som att jag faller handlöst ner i ett mörkt hål. För bara någon vecka sedan var han ju helt frisk, tränade i löpspåret och var sitt vanliga jag.
Christofer: De första dygnen efter uppvaknandet har jag svårt att andas på egen hand. Hostar slem, masken kopplas på och av. Har inte någon kraft alls i kroppen. Benet känns som det väger 100 kilo. Jag lyckas inte flytta det på egen hand. Försöker lyfta handen för att peka till sjuksköterskan. Armen väger också 100 kilo.
Två och ett halvt dygn efter uppvaknandet orkar jag börja använda telefonen. Den vibrerar en lång stund av alla sms med födelsedagsgratulationer som kom när jag var sövd.
Några dagar efter uppvaknandet börjar krafterna sakta komma tillbaka. Jag har fortfarande ingen röst, kommunikationen sker genom att jag skriver på en liten whiteboard.
Dag fyra efter uppvaknandet är min andning bättre. Jag får en annan andningsmask som inte sitter åt lika mycket. Den förra gav mig skavsår i ansiktet efter att ha suttit åt i flera dagar. Syrgasen i den var dessutom så torr att tungan känns som en hård läderbit.
Det är nu tio, tolv dagar sedan jag åt och drack på egen hand. All näring och vatten har jag fått antingen som dropp eller genom sonden (en slang) som går in genom näsan till magen.
Samma eftermiddag får jag besök av sjukgymnasten. Jag ska öva mig genom att sätta mig på sängkanten. I nästan två veckor har jag legat ner, nästan uteslutande på rygg. Ben och armar känns fortfarande som att de väger 100 kilo vardera. En i vanliga fall busenkel övning känns nu oroväckande svår.
Sjukgymnasten tar tid på hur länge jag klarar att sitta upp: en halv minut.
Ytterligare några dagar passerar. Andningen är nu så stabil att jag får vanlig syrgasgrimma i näsan. Jag får klartecken att lämna intensiven. Jag hinner bara tacka några av alla läkare och sjuksköterskor som tagit hand om mig.
Anna: Att vårdpersonalen tar sig tid att ringa och prata i telefon varje dag är något jag är enormt tacksam över. Jag vet att de arbetar under enorm belastning.
Efter samtal med läkarna förstår jag att det kommer att ta lång tid för Christofer att återhämta sig. För varje dag i respirator krävs en veckas återhämtning.
Christofer: Jag rullas in på infektionsavdelningen och får ett singelrum. Fantastiskt! Anna kommer till Södersjukhuset med min laptop. Hon får inte komma in på mitt rum, men tittar in genom glaset och vi vinkar till varandra. Senare får jag reda på att hon inte kände igen mig eftersom jag var så smal.
Anna: Han som ligger därinne vinkar till mig. Ansiktet är smalt och insjunket, han ser ut som en person som har svultit en längre tid. Alla hans vanliga ansiktsuttryck är borta och hans rörelser ser främmande ut.
Christofer: Jag fortsätter träningen med sjukgymnasten. Efter några dagar klarar jag att gå några steg. Jag orkar ta mig in i duschen och ta en riktig dusch för första gången på tre veckor.
Efter några dagars träning går jag 100 längder på rummet. Sedan når jag milstolpen en kilometer under en dag.
Vid ankomsten till infektionsavdelningen får jag besked att jag måste börja äta på egen hand igen. Första måltiderna går väldigt trögt. Efter att ha haft tuben i halsen kan jag knappt svälja. När jag väl får ner maten blir jag mätt efter några tuggor.
Vågen stannar på 68,5 kilo när jag vägs. Tio kilo mindre än innan jag blev sjuk. Jag tror inte det är sant, fast jag fått höra att man tappar mycket muskler vid intensivvård. Det känns knäckande.
Jag ska få åka hem. Jag sms:ar de glada nyheterna eftersom jag fortfarande inte har någon röst, och ber om att få två Fanta lagda på kylning inför hemkomsten. Jag har konstigt nog längtat efter Fanta i två veckor, att kunna gå till kiosken själv för att köpa en. De små sakerna i livet jag tagit för givna blir plötsligt väldigt viktiga.
Jag skjutsas hem i en sjuktransport, ger Anna en lång kram och sjunker utmattad och andfådd ner på bänken i hallen. Jag har genomgått de värsta veckorna i mitt liv och är äntligen hemma igen. Anna bäddar ner mig i soffan och jag får en iskall Fanta i handen. De godaste klunkarna jag druckit i hela mitt liv.
Anna: Onsdag 15 april kommer Christofer hem. Han är hopsjunken och vinglig som en äldre man. Som tur är så är jag förberedd på hur han ser ut, annars hade det blivit en chock. Det är svårt för folk att förstå hur mycket respiratorvård sliter på kroppen, hur mycket den förtvinar.
Christofer: Efter ett arbets-EKG-prov i juli, 16 veckor efter insjuknandet, säger läkaren att jag kan börja träna som vanligt igen. Jag känner mig väldigt glad över att mina värden är återställda. Framför allt är jag tacksam över att personalen på intensivvården vakade över mig varenda sekund, dygnet runt i två veckors tid.
Fotnot: Texten är en sammanfattning av Christofers och Annas hela berättelse som finns på Christofer Kalajos Facebook-sida.