Magnus Falkehed - en fantastisk berättare
Publicerad 2015-07-14
Att Magnus Falkehed satt som gisslan i Syrien är välkänt.
Det förtar inte på något sätt spänningen när han sommarpratar.
Hans berättelse är en stor upplevelse.
Jag ska säga direkt att jag känner Magnus Falkehed en smula, vi har jobbat ihop.
Det var därför lite nervöst att ställas inför hans ''Sommar'' i P1 som recensent.
En nervositet som helt saknar grund visar det sig.
Han är en fantastisk berättare med ett gudabenådat sinne för detaljer.
Själva historien om kidnappningen och fångenskapen i Syrien är så dramatisk att sommarpratet lätt hade kunnat gå över styr och blivit en flåsig äventyrsberättelse.
Men Magnus Falkehed gör tvärtom.
Lågmält men effektivt ger han oss de små detaljerna, de som gör att jag är med honom och Niclas Hammarström i källaren när de gläds åt att Magnus äntligen kan tvätta sina urinstinkande jeans med trasig gylf med stulet tvättmedel.
Och vid pokerpartiet där det är meningen att de ska förlora mot vakterna men turen liksom häftats fast vid Magnus händer och han blir sittande med kåk och stege trots att han redan slängt en triss.
Det är spännande och berörande och tänkvärt.
Döden är ständigt närvarande - både i Syrien, hemma hos familjerna och i sommarpratet.
Kan man se döda kroppar på satellitbilder? undrar Magnus fru Florence hemma i Paris.
Om jag dör nu har livet kanske inte varit spektakulärt men ett bra liv, mitt liv, tänker Magnus som gisslan.
Han har också modet att granska sitt och Niclas motiv till att åka till den kanske farligaste platsen på jorden och kommer fram till att när journalistiken lyckas - det gör den ju inte alltid - så har världen blivit både lite klarare och mer nyanserad.
Och jag blir stolt över att vara journalist själv.
Magnus sommarprat är som en tubkikare riktad mot det väsentligaste: livet, döden och kärleken.