"Aliana" hålls fången i Mellanöstern

helskärm

19-åriga Aliana sitter sedan 2,5 år fast i föräldrarnas hemland i Mellanöstern mot sin vilja. Hon har flytt familjens våld och inskränkningar och lever gömd, men ambassaden lyckas inte få hem henne till Sverige.

– Jag uppmanas att gå hem till pappa, men jag tror att han dödar mig om han får tag i mig.

Hon kan inte minnas en tid innan pappan började slå. Hennes mamma skriker han bara på, slår aldrig. Smällarna delar han ut på alla sina barn. Våldet är både fysiskt och psykiskt och när hon fyllde femton fick hon veta att hon skulle bli bortgift så snart han hittat rätt man.

Aliana är 19 år och född i Sverige och svensk medborgare. För två och ett halvt år sedan berättade pappan att de skulle åka på semester till hans hemland i Mellanöstern.

– Jag blev instängd i ett hus och fick inte gå ut. När det gått flera månader bad jag om att få gå i skolan, men det fick jag inte. Mina föräldrar berättade aldrig att det var en flytt. Då hade jag aldrig följt med, berättar Aliana.

I Sverige hade familjen haft kontakt med socialtjänsten eftersom pappan slog barnen, men av rädsla för pappan hade barnen tagit tillbaka sina vittnesmål. Men bortsett från misshandeln, att pappan ville att hon skulle ha slöja och att hon inte fick ha pojkvän, hade hon också ett liv som påminde om många av hennes jämnårigas. Det kom därför som en chock när hon hamnade i en stad där flickor förväntas stanna hemma, städa, laga mat och vänta på att bli gifta. Samtidigt fortsatte misshandeln av henne och hennes syskon nästan dagligen.

Bad om hjälp

Efter några månader lyckades Aliana kontakta en släkting i Sverige och be om hjälp att att komma tillbaka. Släktingen kontaktade socialtjänsten i Sverige som pratade med ambassaden och UD. Hon kontaktade även själv ambassaden i landet där hon sitter fången. Men enligt nationell rätt krävs föräldrarnas underskrift för att hon skulle kunna få ett utresetillstånd.

I några månader hölls Aliana instängd i familjens lägenhet. Till slut fick hon börja skolan och livet blev lite lättare när pappan åkte hem till Sverige för att arbeta. Hon kunde plötsligt ha ett socialt liv med skolkompisar och slippa misshandeln.

– Men så fick min mamma reda på att min bästa kompis är gay. Hon blev jättearg och började skrika att min bästis skulle bli dödad och att jag också skulle bli lesbisk och dödad och sedan ringde hon pappa.

Gömt passet

Pappan återvände från Sverige för att sätta stopp för det liv Aliana hade börjat leva.

– Han ströp mig och slog mig riktigt illa och sen blev jag inlåst hemma i nästan ett år. Jag var självmordsbenägen och tänkte bara på hur jag skulle komma härifrån. Så fort jag blev myndig kontaktade jag ambassaden igen, men de sa att jag var tvungen att ha mitt svenska pass och det hade mina föräldrar gömt.

För två månader sedan lyckades Aliana till sist rymma från familjen. Hon fick hjälp av en vän att hyra en lägenhet och kontaktade ambassaden igen. Det visade sig då att hennes pappa anmält henne som försvunnen hos polisen, vilket enligt nationell lag gör att hon inte kan lämna landet. Aliana kan inte själv få bort anmälan genom att infinna sig hos polisen. Det enda sättet att få bort polisanmälan är att hennes pappa drar tillbaka den.

– Ambassaden har pratat med pappa och han har sagt att han ska ta bort polisanmälan och jag ska få tillbaka mitt pass och kunna åka hem. Om jag bara kommer hem först. Men jag vet att om jag kommer hem låser han in mig igen, och jag är rädd att han i värsta fall dödar mig.

Tillvaron blir för varje dag allt mer omöjlig för Aliana. Hon är livrädd att pappan ska hitta henne. Hon kan inte fortsätta bo gömd för hon har inga pengar att betala mat och hyra med. Och utan id-handlingarna som föräldrarna har gömt kan hon inte ta ett jobb.

Svårt att hjälpa

Hittills har hon fått hjälp med pengar till hyran av en ideell organisation. På ambassaden har de sagt åt henne att hon ska söka sig till ett kvinnoboende i landet där hon befinner sig.

– En feministrörelse här i landet varnar för det där boendet. De har berättat att det mer är ett fängelse än ett skydd. Ingen skulle veta att jag är där, jag kommer inte få ha kontakt med ambassaden och det enda sättet att komma ut därifrån är om jag åker tillbaka till min familj igen.

Wienkonventionen från 1996 gör att svenska myndigheter saknar verkställande befogenheter utanför Sverige. Det här gör det svårt för UD och ambassaden att hjälpa Aliana trots att hon är en svensk medborgare som riskerar att utsättas för tvångsäktenskap.

För två veckor sedan lyckades ambassaden få till ett möte med Alianas föräldrar. De skulle ses på ett kafé tillsammans med personal från ambassaden och prata om hur hon skulle kunna få åka hem igen.

En fälla

– Min handläggare beskrev pappa som charmerande och tillmötesgående och att allt bara skulle vara löst om jag träffade dem. Men jag förstod att det var en fälla, att om jag träffade dem skulle pappa släpa mig därifrån och ingen skulle göra något för att hindra det, inte polisen, ingen.

Mötet blev till slut av på telefon och personal från ambassaden satt med Aliana när hon ringde upp.

– När jag hörde hans röst fick jag en panikattack och kunde inte andas, så vi fick ringa tillbaka en halvtimme senare. På en hel timme lät han mig inte prata, han bara hotade mig, kallade mig hora, och sa att om jag reser själv till Sverige är jag en hora och jag kommer att arbeta som en hora.

Alianas pappa har efter detta inte tagit tillbaka polisanmälan om att hon är försvunnen. Ambassaden säger att de inte vet vad de ska göra. De säger att hon ska vänta lite till, och lite till. Men varken hon eller de vet vad hon väntar på.

Fotnot: Aliana heter egentligen något annat.