Silvana Imam tar ställning för kärlek, mot hatet
Uppdaterad 2016-08-22 | Publicerad 2016-08-21
Kiruna 1990. En fyraårig Silvana Imam har kommit till Sverige, med mamma från Litauen, pappa från Syrien och en fyra år äldre syster (den största idolen).
Hon minns doften av tabbouleh och zaatarbröd i sin pappas hemstad Holmes, den höga musiken från grannarna och lekarna med kusinen Rasha. Samma kusin som många år senare ska tvingas riskera livet med sina två små söner över Medelhavet.
Silvana bjuder en orädd mix av egen rap, rytmisk uppläsning, ljudkulisser, inlägg från en gammal baskettränare, sin pappa.
Hon börjar högstadiet, ensam ickesvensk, vit men inte tillräckligt vit. Inget sommarställe och ingen dyr tröja. Bara en brytning och attityd.
På gymnasiet blir hon trakasserad och förföljd. Det gör ont men om man inte går med på att visa upp sig som en bruten människa så finns ingen hjälp att få. Istället blir hon nedtryckt av både elever och lärare.
”Varför vill ni tjafsa med mig, se är det krig ni vill ha så är det helt okej. För jag tänker inte backa för nån, men om ni känner för att testa: KOM.”
Hon flyttar till New York som nittonåring, planen är att plugga engelska. Men hon inser snart att hon är färdig med skolbänken och allt den representerar för henne.
Bye bye good pluggo-girl och Hello Jay-Z i hörnet på fiket.
December 2013. Hon förbereder sig för en fredlig manifestationen mot rasism i Kärrtorp. Hon offrar en skinnjacka på övertygelsens altare, målar SD i vitt med ett kryss i rött över.
Vi vet hur Kärrtorp slutade och Silvana vet vad som händer när man vänder en antirasitisk rygg mot publiken. Först kommer kärleken, dagen efter kommer hatet. Det rasande hatet som skrämmer men aldrig tystar.
Hat mot invandrare, hat mot kvinnor, hat mot queer.
Silvana är allt.
Och om du inte gillar henne så gör det ingenting, hon vet att hon är bäst och tänker fortsätta säga det högt.
Hennes Sommar är en deklaration. För kärlek och mot hat.
Pappa frågar: ”Vad ska vi göra Silvana?”
”Krossa rasismen.”