Vad är det för jävla nostalgi?

Johanna Frändén

Outtröttlige reportern David Baas på Expressen kunde i onsdags berätta att ännu en högt uppsatt sverigedemokrat hade sluntit på tangenterna.

Dennis Askling, anställd på partiets riksdagskansli och gruppledare för SD i Haninge kommun, har i meddelanden med en partivän argumenterat för att den ariska rasen är överlägsen.

Det är för övrigt ett påstående han effektivt skjuter i sank genom att hetsa mot svarta, använd sig av nazistiska slagord och skratta med alldeles för många versaler åt skämt med n-ordet. Vanligt gott och blandat från en företrädare från ett av Sveriges största politiska partier med andra ord.

Och man blir ju så att säga varken förvånad eller särskilt upprörd längre. Däremot drabbades jag av något som sverigedemokrater själva brukar segla på: Nostalgi.

Det fanns en tid i mitten av 1990-talet då den här typen av språkbruk var ganska vanligt. I alla fall om man, som jag, gick på högstadiet på en landsbygdsskola i Västergötland och klasskamraterna hade smeknamn som Körven och nasse-Robin. Killnormen var att bära torshammare runt halsen, lyssna på Ultima Thule, rista hakkors på borden i uppehållsrummet och kasta använt baksnus på varandra. Med ojämna mellanrum ropades ett ”Sieg Heil” rakt ut i luften utan någon synbar adressat. Det fanns absolut ingen att rikta sina utfall mot, eftersom måltavlan – ”turkarna” – bodde i Skövde ett par mil därifrån (och i första hand tillhörde olika mellanösternminoriteter som mer än något trakasserats politiskt av Turkiet, men men).

Allt det här var förstås alldeles oavsett inte särskilt charmigt. Men det gick över. Få elever som gick på Stöpenskolan på nittiotalet har, vad jag vet, utvecklats till fullblodiga nazister i vuxen ålder.

En av de här killarna – jag minns hur han förtjust skrockade åt ”hail Macbeth!” när vi läste Shakespeare i ettan på gymnasiet – mejlade mig för ett par år sedan och skrev att han inte var samma person nu. Det var lite rörande. Att han mejlade förstås, men kanske ännu mer att vi läste Shakespeare i första ring. Hur som helst.

Jag vill inte på något sätt banalisera det obehag många med all rätt kände inför nynazister och skinnskallar som präglade 90-talets Sverige. Det var mörka tider med flera rasistiska våldsdåd och mord. Men modet och symbolerna var också en sorts bisarr subkultur som många av landsortens tonårskillar, i brist på bättre alternativ, hakade i. Vi som protesterade kom ut som någon sorts vinnare på andra sidan. Ny Demokrati imploderade och åkte ur riksdagen så det sjöng om det. Sverige skämdes lite och gick vidare.

Och där hade ju sagan kunnat vara all om inte Sverigedemokraterna tjugo år senare organiserat landets hela begåvningsreserv av ”sieg heil”-typer från 90-talet i leden.

Att hundratusentals svenskar plötsligt är bekväma med statsrasism är egentligen inga konstigheter. Det har hänt många gånger i historien, det kommer att upprepas och upprepas igen, eftersom människan i grunden är en närsynt idiot med dåligt minne. Och problemet är kanske inte lika mycket att en av fem svenskar kan tänka sig att regeras av rasister, som att de tycker att det är rimligt att högstadiekillar styr landet.

SD:s ideologiska byggherrar har länge försökt kapa det socialdemokratiska folkhemmet från mitten av förra seklet och förvandla det till någon sorts nutida högerextremt ideal. Det börjar bli alltmer uppenbart att det inte är dit partiets väljare vill.

Ni längtar ju inte tillbaka till 1950-talet, ni längtar till uppehållsrummet i Stöpenskolan 1995. Vad är det för jävla nostalgi?