Amir Ali, 5, måste packa väskan och fly Sverige

HANASKOG. Amir Ali, 5, är född i Sverige och har hela sitt liv här.

Men om några dagar ska hans familj fly vidare.

Nu måste han bestämma vad han ska packa i sin Spiderman-väska.

Det står en orangefärgad leksaksbil på vardagsrumsgolvet i lägenheten i skånska Hanaskog. Den har strålkastare, säkerhetsbälten och batterier som gör att den kan rulla av sig själv.

Snart femårige Amir Ali Hosseini skiner upp varje gång han sätter sig bakom ratten.

Kanske är det därför som ingen har berättat för honom om flykten.

En gammaldags klocka med visare hackar till på väggen. Amir Ali kör bilen fram och tillbaka så att den dunsar in i de blåflagnande väggarna.

Gång på gång har familjen flyttat dit Migrationsverket anvisat dem: Malmö–Ljungbyhed–Broby–Höör–Tyringe–Vittsjö.

När de skulle bryta upp för sjunde gången i början av hösten hände något. Amir Ali började skrika och slå omkring sig. Han ville inte lämna bästa kompisen på förskolan.

Pappan köpte bilen på nätet för 500 kronor för att överraska sonen, fast han egentligen inte hade råd.

Ett skärmlös lampa kastar vitt sken över det kvava rummet och över Amir Alis familj.

Nyfödda lillasyster Sofia, som dåsar mot mamma Maryams, 24, välvda kind. Pappa Amir, 30, med sina runda insjunkna ögon.

Föräldrarna tillhörde skilda afghanska grupper i Iran och gifte sig i hemlighet veckan efter att de fått veta att de skulle bli föräldrar. I samma stund som de smög förbi gränsvakterna med sina skarpladdade gevär förstod de att det inte fanns någon återvändo.

– Vi flydde för kärleken. Våra familjer hatade vår relation och dödar oss om vi kommer tillbaka, säger Maryam.

Amir Ali föddes en novemberdag 2015, bara ett par veckor efter ankomsten till Sverige. Tre kilo tung och femtio centimeter lång på Centralsjukhuset i Kristianstad.

– Det var en lycklig stund, säger pappa Amir.

Familjen Hosseini har fått sina asylskäl prövade i tre insatser och utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Men Afghanistan tar inte emot barnfamiljer som deporteras.

I två år har de befunnit sig i det glappet, utan risk för tvångsutvisning men också utan möjlighet att bygga en framtid.

Pappa Amir blickar ner i Google translate, söker efter orden som kan förklara hur alla avslag bitit sig fast.

– Vi berättade våra djupaste hemligheter. Och ändå blev det nej, säger han till sist.

Sverige har reglerad invandring och den som inte har asylskäl ska återvända.

Efter det sista avslaget sänktes familjens ersättning till cirka 5 000 kronor i månaden, utöver den betalda hyran. Amir och Maryam har släppt sina egna drömmar om hantverksjobb och läkarstudier och funnit sig vid att leva knappt.

Men tanken på att barnen ska behöva växa upp i Afghanistan fyller dem med skräck.

Minst 3 000 migranter har flytt vidare från Sverige till Frankrike de senaste åren. Fram till i våras handlade det oftast om unga afghanska män som fått sina sista avslag. Men nu vittnar flyktingvolontärer i hela Sverige om att något har hänt.

Barnfamiljerna ger sig av.

– Det går som en löpeld. Folk känner sig livrädda för att stanna i Sverige, säger Eva Hållsten som hjälper asylsökande.

Hon känner själv till över 100 afghanska familjer med utvisningsbeslut som har lämnat Sverige i år, men den verkliga siffran är med stor sannolikhet betydligt högre.

Frankrike genomför ytterst få utvisningar till Afghanistan och betydligt fler beviljas uppehållstillstånd. Den vars fingeravtryck fastnar i systemet kan överklaga beslutet och efter 18 månader är det möjligt att söka asyl på nytt.

Bara ett fåtal skickas tillbaka till Sverige som så kallade Dublinfall.

Likt många andra volontärer försöker Eva Hållsten förklara för barnfamiljerna att de just nu inte riskerar utvisning i Sverige. Men ofta talar hon för döva öron.

– Alla som hör av sig till mig säger samma sak: de vill åka nu. På en gång. Deras vänner har rest, de vill också resa.

Amir Alis föräldrar planerade att ge sig av redan i mars, men stoppades i sista stund av coronapandemin. Nu har det gått två månader sedan lillasyster Sofia föddes på Centralsjukhuset och föräldrarna vågar inte vänta längre.

För asylsökande är det olagligt att korsa EU-gränser och varje resa innebär en risk.

Samtidigt är rutten välkänd. Färja till Tyskland. Buss och tåg till Köln. Och sedan svarttaxi genom natten över den franska gränsen och fram till tältlägret invid motorvägarna i norra Paris.

Maryam säger att Amir Ali har förändrats de senaste veckorna. Han har blivit rädd för att gå till lekplatsen och gunga. En dag ritade han en teckning där alla i familjen var döda.

– Vad betyder det? Hur ska man tänka som förälder? Vi undrar…

Maryam tystnar.

Hennes man lägger sin hand på hennes axel.

Amir Ali gnolar ”Lilla snigel” för sig själv.

Migrantlägren i Paris är ökända för sina råttor och sin öppna knarkhandel. Maryam räknar med att de kommer att behöva bo i tält i några veckor, innan de kommer in i asylsystemet.

– Vi vet att att det är dåligt för barnen, med smutsen och corona och vintern som kommer.

Hon försöker föreställa sig hur det kommer kännas att gå på färjan och se Sverige försvinna.

– Det hade varit bättre om man sagt nej direkt och inte låtit oss vänta i flera år.

Pappa Amir stirrar åter ner i Google translate, på jakt efter orden.

– Vi måste försvara våra barn. De måste få en framtid, säger han till sist.

Rykten färdas snabbt i migranternas Facebookgrupper. Det talas om att Europas gränser åter är på väg att stängas och om nya lockdowns.

Den 10 oktober lämnar tio afghanska barnfamiljer Sverige med samma färjetur. Följande kväll ytterligare sex familjer.

Hur länge är dörren öppen?

Ett svenskt par har erbjudit sig att smuggla Amir Alis familj i bil, men avfärden har fördröjts.

Väggklockan tickar ner ännu en minut. Maryam och Amir biter på naglarna.

I sovrummet står två silverfärgade rullväskor. Alla familjens kläder och matlagningsredskap måste få plats däri.

Amir Ali har sin blå Spidermanryggsäck. I den ryms dinosaurien, Nalle Puh-gosedjuret och jetflygplanet. Men inte den orangefärgade bilen.

– Jag måste berätta det för honom snart, säger pappan.

Amir Ali trycker huvudet mot ratten så att bilen tutar till och lillasyster slår upp ögonen.

Utvisningsbeslutet är en följd av rådande lagar och sättet de har kommit att tillämpas. Två barn födda i Sverige måste fly, men det finns ingen myndighet eller enskild tjänsteman att ställa till svars.

Inget som tyder på att någon har gjort fel.

Ett fönster slås upp och klar höstluft strömmar in. Rummet blir sakta mindre kvavt.

Pappa Amir går runt mellan de blåflagnande väggarna och försöker påminna sig om allt som måste göras.

Biljetterna som ska bokas. Väskorna som måste packas. Och annonsen han redan borde ha satt ut: Orangefärgad leksaksbil till salu.

Fotnot: På kvällen den 18 oktober tar familjen färjan från Sverige. De reser tillsammans med det svenska paret. Direkt vid ankomsten följande morgon stoppas bilen av tysk gränspolis. Alla grips.

Familjen förhörs och kroppsvisiteras, får packningen genomsökt och måste lämna fingeravtryck.

Till kvällen släpps de mot ett löfte om att lämna Tyskland inom 48 timmar.

De fortsätter resan följande dag med tåg till en tysk gränsstad, svarttaxi över den franska gränsen och tåg till Paris.

Klockan 23.30 anländer de till tågstationen Gare de l’Est. Då har föräldrarna inte sovit på två dygn. De tar sig på egen hand till en lägenhet som hyrts av svenska volontärer.

I den får de bo den första veckan. Därefter måste de klara sig på egen hand.

– Vi är mycket trötta efter resan, skriver Amir på Whatsapp.

Det svenska paret som körde familjen har också släppts, men är misstänkta för människosmuggling.