Kraschade med elsparkcykeln - krossade ansiktet
Uppdaterad 2022-05-17 | Publicerad 2021-07-19
Kimia, 26, var på väg hem från en middag.
I en korsning i centrala Stockholm fick hon sladd med elsparkcykeln och krossade ansiktet mot asfalten.
– Jag hör någon som skriker “kan någon plocka upp hennes tänder?”
Det är en kylig kväll i oktober 2019 när Kimia, 26, och hennes sambo Simon ska åka hem efter en middag hos några vänner.
Höstlöven har lagt sig tillrätta på marken och asfalten är blöt efter regnet. På varsin elsparkcykel åker de upp mot Odenplan i Stockholm. När Kimia ska svänga i en korsning, sladdar elsparkcykeln till och hon tappar fästet på den hala marken. Hon hinner inte reagera utan landar med ansiktet rätt på en refugkant. Sen blir allting svart.
– Jag minns att en vecka innan hade jag hört att någon hade varit med om en sån olycka. Men man tänker ju att “det händer inte mig”, säger hon två år senare på samma korsning som olyckan ägde rum.
Hennes sambo, Simon, åker några meter framför. När Kimia slår upp ögonen igen står han lutad över henne och ropar hennes namn. Hans röst låter långt bort, trots att han har ansiktet intill hennes.
”Kan någon plocka upp hennes tänder?”
– Jag minns bara det som hände efteråt i små fragment. Jag hade ont i ansiktet, så det första jag gör då är att ta vid munnen. Men så tar det inte stopp vid tänderna, utan handen fortsätter in i munnen. Och då hör jag mig själv utifrån börja skrika, sen ser jag en massa blod på asfalten och någon som skriker “kan någon plocka upp hennes tänder?”
På sjukhuset visar det sig att Kimia brutit näsan, käken, kindbenet och tappat fem tänder i främre delen av munnen. Hennes ansikte pulserar av smärta.
– Det var halloween och jag lyckas slänga ur mig en kommentar om att jag åtminstone passar in, säger hon.
”Läkarna bad mig att inte titta i spegeln”
Återhämtningstiden för en så omfattande olycka som Kimias är lång. Det har gått snart två år sedan halloweenkvällen och hon är fortfarande inte helt återställd. De första 8 veckorna kunde hon inte äta något och blev rekommenderad att inte titta sig i spegeln.
– Jag såg inte ut som mig själv. Jag var ju helt sönderslagen. Men jag ville ju se hur jag såg ut. I min hjärna, i mitt huvud, kunde jag inte koppla att det här hade hänt - att det var en så stor olycka. Och det jag fick höra om och om igen var att jag skulle vara glad, att jag hade haft änglatur. Hade det bara varit några centimeter åt sidan så hade jag kunnat få förödande skallskador, säger hon.
Trots rekommendationerna om att inte titta i spegeln valde Kimia att bearbeta händelsen genom att ta kort på ansiktet varje dag för att se förändringen.
– Jag kollade mig själv i spegeln ändå - även om det var obehagligt så fick det mig att förstå att jag varit med om det här. Det var så jag valde att överleva, genom att blicka framåt.
Att skadorna just påverkade käken har varit extra tufft för Kimia att handskas med eftersom hon arbetar som retoriker och föreläsare. För att ge munnen en chans att läka rätt och undvika eventuella talfel har hennes behandling därför dragit ut på tiden.
– Jag är beroende av mitt tal – jag behöver kunna tala och mina kunder behöver höra vad jag säger. När man byggt upp sin karriär runt talet blir det lite grann som en identitet. Det var ju också den delen av min identitet som försvann med olyckan, jag fick lov att bygga upp den igen och navigera i vem är jag, vad vill jag och hur ska jag överkomma det här egentligen, säger hon.
Två år kvar av rehabilitering
Idag har Kimia opererats ett tiotal gånger och har fortfarande flera operationer kvar.
– Den värsta operationen var när läkarna skulle bygga in ben i överkäken. Tänderna hade slagits av, hela gomen var förstörd. Det var bara slamsor. Först fick jag vänta de här 8 veckorna tills det läkte, och sen efter det kunde de bygga ben eftersom mitt skelett i överkäken hade pulveriserats bort, säger Kimia.
Framtänderna som krossades har inte kunnat ersättas än och hon får ha en tandprotes till vardags.
– Jag tar bara av mig protesen för att rengöra den. Det har blivit mitt partytrick för man måste på något sätt kunna skratta åt det - man överlever inte om man inte handskas med en sån här olycka med lite humor, säger hon.
”Vill dra ur tänderna och skrika att det här kan hända”
Hon minns skräckkvällen ganska ofta när hon går förbi korsningen, blodet på asfalten och tänderna som låg utspridda lite här och var.
– Jag har fortfarande dödsångest, och grov rädsla när jag ska in på en ny operation. Jag blir apatisk eller gråter hysteriskt i två dagar innan operationerna för det enda jag kan koppla smärta med är den här fasansfulla smärtan som jag hade då. När allt var brutet, utslaget. Det gick ju så fort att jag inte hann reagera, men tänk om jag hade druckit alkohol dessutom, då hade jag kanske inte varit vid liv idag.
– Speciellt jag ser folk som åker två stycken på en elsparkcykel, eller föräldrar som åker med sina små barn utan hjälm då får jag en instinkt av att vilja springa fram, dra ur mig mina tänder och peka och skrika att det här kan hända, var försiktiga. Jag hade tur men ni kanske inte får samma tur, säger hon.