”Vi har fått ett virus i vår världsordning”

I ”Som pesten” vill Hanne-Vibeke Holst undersöka hur långt vår solidaritet sträcker sig

Anna Andersson

helskärm

I ”Som pesten” drabbas Europa av en dödlig influensa.

Världen måste samarbeta för att hejda pandemin. Men hur långt räcker vår solidaritet – med varandra och med andra länder?

– Vi säger att alla människor är lika mycket värda, men menar vi verkligen det? undrar författaren Hanne-Vibeke Holst.

En flock änder landar i dammen där några ukrainska grisar dricker. Sen klappar grisens ägare, en gammal gumma, om sina djur, blir sjuk och hennes barnbarn kommer för att titta till henne. Hon i sin tur träffar sin danska älskare, som sen kör hem mot Danmark.

Vips så har det dödliga viruset kommit till vår del av världen – vår välutvecklade, högteknologiska del där myndigheterna har god beredskap och förnuftiga människor gör som myndigheterna säger. Eller?

Nej, knappast. Ett dödligt virus, och den rädsla och panik som följer, kan få vårt samhälle att krackelera ganska snabbt. Det är en av poängerna i Hanne-Vibeke Holsts nyutkomna tegelsten ”Som pesten”. 

– Vi har blivit så förblindade av privilegier att vi tror att vi är resistenta mot katastrofer. Det gör att vi förlorar empatin med den som faktiskt drabbas och då förlorar vi också solidariteten. Det är när man inser att man själv kan drabbas, ”det kunde ha varit jag”, som man agerar solidariskt.

Greps av andan

Hon fick idén till boken när hon gjorde research för ett annat projekt i Genève. Där greps hon av den anda som efter kriget gjorde att FN skapades – en anda av att globalt samarbete är helt nödvändigt för att något som förintelsen inte ska kunna ske igen.

Men alla hon pratade med – diplomater, FN-tjänstemän, frivilligorganisationer – hade samma känsla: den internationella samarbetsandan eroderas.

– Vi har fått ett virus i vår världsordning. Och det är farligt, för vi måste samarbeta politiskt för att lösa de problem vi står inför. Det ville jag skriva om, men jag skriver ju inte essäer. Jag ville berätta en riktigt ”yummy” historia.

Hon hittade den via WHO. De släcker bränder hela tiden – utbrott av gula febern, kolera, malaria – men det alla fruktar är en pandemisk influensa. En spanska sjukan 2.0.

Frågan är inte om den kommer utan när.

– Jag insåg att när den kommer så kommer det inte finnas något vaccin. När vaccinet väl är framtaget så kommer det inte att finnas tillräckligt mycket. Vem som ska få kommer att bli en prioriteringsfråga och så väl individer som nationer kommer att prövas moraliskt. Där hade jag min historia!

”Alla har en akilleshäl”

”Som pesten” är verkligen en ”yummy” historia. Pandemin är i motorn i berättelsen men det löper också trådar in i kriget i Ukraina, Ryssland, läkemedelsindustrin, flyktingströmmarna, italienska maffian, drogmissbruk, internationell toppolitik – och i centrum står den danska läkaren Karoline Branner, som jobbar för WHO för att hejda pandemin. Hon skulle vara odrägligt präktig – hennes sätt att lätta på trycket är att baka eller jogga – om det inte vore för att hon har valt att leva med en farligt omdömeslös man. 

– Jag vill ge alla mina karaktärer en akilleshäl, något som får dem att bete sig på ett sätt som de andra i boken i kan förstå eller förutse. Jasper är Karolines svaga punkt.

En annan viktig person är Karolines högsta chef Rose Ochola från Uganda – också hon med en akilleshäl som inte ska avslöjas här – som tagit sig till den absoluta toppen. Medan idealisten Karoline hela tiden vill göra det rätta genast, agerar Rose som en schackspelare, tänker många drag framåt för bästa möjliga utfall.

– Jag har tidigare träffat afrikanska kvinnliga ledare och de har ofta fått offra mycket för att ta sig fram. Men så har de också blivit vansinnigt starka.

Tillbaka till jämställdhet

Om kvinnor och makt skrev Hanne-Vibeke Holst även i ”Kronprinsessan”-trilogin, som sen blev tv-serie. Jämställdhet intresserar henne, mycket.

– Visst går den framåt globalt; allt fler flickor går i skolan till exempel. Men det går så otroligt långsamt. Nu säger du ”men metoo då?!” och visst, det var bra. Men titta på Kavanaugh-historien, nu kommer back­lashen. ”The empire strikes back.”

Jämställdhet är också temat i hennes kommande projekt. Nästa år fyller hon 60 och det är 20 år sen hennes personliga debattbok ”Min mosters migrän” kom ut i Danmark. Nu ska hon skriva en uppföljare.

– Ser man bara på ytan så ser utvecklingen kanske bra ut. Men skrapar man bara lite på den så ser man att nästan inget har hänt. I Danmark har kvinnors andel av makten inte blivit större, vi har inte fått lika lön, vi utbildar oss mer men det betalar sig inte i chefsjobb, andelen fattiga kvinnor har inte minskat… Man kan knappast säga att problemet är löst