Johannes Anyurus ord får det att klia i huvudet

Författaren Johannes Anyuru.

Författaren Johannes Anyuru mister sin mamma.

Ledbruten och dammig försöker han hitta sig själv hos de sufiska lärarna i Jemens ökenlandskap.

Ingen annan kunde ha gjort ett program så sprängfyllt av religion, poesi, visdom och vindlande vackra formuleringar.

Johannes Anyuru har ont i kroppen.

I tio minuter har han lyssnat på hur man egentligen ska uttala ordet ”amen”.

Han skruvar på sig i den obekväma sittställningen, är dammig och frustrerad. Långt ifrån den den rofyllda människa han såg framför sig att han skulle bli under sin utbildning i sufism i Jemen.

Dessutom känner han sig förkyld.

Sufism är den andliga delen av islam, omstridd och mytomspunnen. Eleverna här lever enligt strikta scheman, även att sova och äta räknas som tillbedjan.

På den här platsen, där han befinner sig sommaren 2019, tar Johannes Anyurus vinterprogram sitt avstamp. Här har han hamnat efter en personlig kris. Hans mamma har dött, hans karriärdrömmar från barndomen har skiftat form och han kämpar med privatlivet.

Han fann ingenting i öknen, men något fann honom.

Lyssnaren får följa med in i hans innersta tankar om livet, kärleken och islam.

Johannes Anyurus religion är långt ifrån den extremism som – enligt hans beskrivning – ”släpas i stoftet av de som dör och dödar på stadens gator”.

Han intresserar sig inte längre så mycket för de politiska dimensionerna av islam, utan vill visa dess andlighet.

Resultatet är ett program som verkligen sticker ut, särskilt i en tid och ett år som präglats så mycket av vetenskap och där död beskrivits i siffror. Anyuru pratar istället om varför döden gör oss etiska, att intimitet är Gud och lånar av poeten Sonja Åkesson.

Den som lyssnar behöver vara fullständigt närvarande för att hänga med i de avancerade resonemangen och de långa, poetiska meningarna. Emellanåt är det vackert, andra gånger börjar det bara klia inne i huvudet.

Det är som P1-inslagen ”Tankar för dagen” och ”Filosofiska rummet” upphöjt i tusen.

Som programmakaren själv konstaterar: Poeter och religion kämpar med samma sak, att sätta ord på det man inte kan sätta ord på.

Johannes Anyuru gör ett ordentligt försök.