Svante Lidén minns allmogens bandyhjälte – nej inte Snoddas
Känner du till "Sleven"?
Trodde väl inte det.
Men Sleven var en av Uppsalas största bandyhjältar.
En man, ett fenomen, som borde hållas i evig ära och berömmelse här i bandyns huvudstad. Han hette egentligen Sven Säfwenberg och levde och verkade under en tid då minst 99 procent av alla idrottsmän hade riktiga smeknamn.
Sleven var enorm.
I början var han målis både för IFK Uppsala och Sirius - samtidigt. Det höll förstås inte så han bestämde sig för IFK Uppsala - som också har ett smeknamn: Uppsalakamraterna.Sleven övertog inte bara rollen som målvakt efter Seth Howander som sadlade om till högerback. Han ärvde även företrädarens benskydd och hans gamla skolmössa.
Matchtröjan var en vanlig hemstickad historia.
Sen, under hela sin otroligt långa karriär, behöll han benskydden, skolmössan och tröjan - i varenda match.(Hjälm, ansiktsskydd och sponsrade matchtröjor låg fortfarande ljusår bort i framtiden).
Med åren slets benskydden så att de inte var mycket tjockare än tårtpapper. Benparaderna måste ha känts rejält, men Sleven var en stålman. Det var för övrigt Seth Howander också, han var landslagsman i både bandy, hockey och fotboll. Det var förresten Slevens och Seths klubbkamraten Sune Lison ”Bandykungen” Almkvist också.
Vilken klubb! Vilka lirare!
1915 var Sleven 16 år och vann sitt första SM. Det blev åtta finaler till och ytterligare fem SM-guld med Sleven i målet. Efter en dipp för Kamraterna, som åkt ur högsta serien, ryckte Sleven, spelande tränare, upp laget och tog hem SM 1933. Sleven belönades då som förste och hittills ende bandyspelare med Svenska Dagbladets guldmedalj. Sleven, som fick sitt smeknamn på grund av sina stora händer, var skrockfull: matchtröjan, med åren allt mer trådsliten och lappad, fick under inga som helst omständigheter tvättas under säsongen.Tvätt innebar garanterad förlust.
Inför varje hemmamatch på Studenternas samlades laget hemma hos Sleven på Svartbäcksgatan 2. Sen knallade laget ner till planen via Östra Ågatan. Efter matchen gick de hem till Sleven igen - alltid via Västra Ågatan. Skolmössan fick absolut inte lämna huvudet när Sleven var på isen. När IFK spelade i Helsingfors kom riksföreståndaren, blivande fältmarskalken och presidenten Gustaf Mannerheim ut på isen för att hälsa på spelarna. Mössa av, djupa bugningar. Men det var inget för Sleven som istället, rak som eldgaffel i ryggen och med skolmössan på huvudet, gjorde stram honnör.
Fältmarskalken replikerade manligen likadant.
Sleven spelade 15 landskamper.Det kan verka litet men på den tiden spelades det i princip bara en landskamp per år. Dessutom lyckades han vinna EM i ishockey 1921. Visserligen deltog bara ett annat landslag, Tjeckoslovakiens, i mästerskapet. Men i alla fall.Faktum är att nästan alla i landslaget var hoprafsade bandyspelare eftersom ishockey fortfarande var en tämligen okänd och exotisk företeelse i Sverige.
1936 kom hans, för den tiden rikt illustrerade bok "25 år i bandyburen" ut. Den är numera en antikvarisk dyrgrip. Sleven seglade dessutom Neptunkryssare och blev förstås en av landets främsta även i den mycket vackra båtklassen. Och så var han bandybollsfabrikant. Nästan alla de lika blodröda som knallhårda lacknystan som slog ut så många tänder förr i tiden bar hans märke - Slevenbollen.
Det görs inte bandybollar som hans längre. De var väl för grymma helt enkelt.
Sleven dog på läktaren 1950 under en match mellan Forsbacka och Sandviken. Han blev bara 51 år. Förra veckan skrev Susanna Lans om alla Uppsalas storheter som borde stå staty här i stan. Jag håller med henne i allt. Men håll med mig om att ett tjusigt äreminne över en av Uppsalas största idrottsprofiler genom tiderna skulle sitta som en smäck - en riktig Slevensmäck - nere vid Studan?