Mammorna håller formen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om man nån gång funderar över saker man har gjort och minnet börjar svikta lite grann så kan man alltid samla ihop det gamla tjejgänget för att reda ut ett och annat.
Jag har nyss kommit hem från en weekend i Monaco där vi hade vår årliga sammankomst med det gamla friidrottsgänget från 90-talets landslag.
Vi var nio till antalet som inkvarterade oss ett stenkast från höjdhopps-Kajsas våning.
Jag var den enda som klokt nog inte hade packat ner joggingskorna. Redan på lördag morgon var det dags för helgens första och enda träningspass.
Malin Ewerlöf, Maria Akraka och Frida Svensson (före detta Johansson) var supertaggade och Frida hetsade Maria till att hänga med på en fyrahundring. Det var som att kastas tio år tillbaka i tiden när det sprangs lopp på träningslägren.
Fem morsor ställde upp sig på startlinjen och gungade i takt till ett, två, tre kör.
Redan efter 100 meter klev första relativt nyförlösta morsan av.
Efter ytterligare 100 meter hade Malin fått kramp i vaden och givetvis precis när hon skulle gå om Maria enligt henne själv.
I mål på strax över minuten trillade dom in en efter en och jag måste säga att jag är imponerad över mina gamla polare. Att det finns både två- och trebarnsmammor som fortfarande håller formen är inget annat än världsklass.
Själv satt jag och Kajsa och drack kaffe ur en termos som hon packat ner, lite oroad över att hon nu går i mamma Elsas fotspår. Hon bär tydligen med sig kaffetermosen till allt och alla.
På kvällen gick vi ut och åt en god middag och att det pratades om en och annan skandal runt bordet är oundvikligt i det här gänget.
Historierna har cirklat runt genom alla år så är det något man glömt av eller försökt förtränga så blir man definitivt påmind om det. Det enda man kan ursäkta sig med är att man var i obalans under just den perioden det inträffat.
Det som slog mig när jag satt där runt bordet är att jag är oerhört lyckligt lottad som har funnit så fina vänner genom åren och att vi har värnat om att hålla kontakten.
Den kvinnliga fägringen som präglat hela helgen avrundades på ett coolt sätt på vägen hem.
När jag klev på planet i Nice så sitter det två kvinnor i cockpit och ska styra planet hem till Sverige. Jag ska villigt erkänna att jag tittade en extra gång efter en man i nosen på planet.
Minsann tyckte jag inte att landningen var lite mjukare än vanligt?
Veckan plus – Skönt att en nykomling som Brommapojkarna tar för sig i Allsvenskan och har inställningen att dom är där för att stanna
Veckans Minus – Ì´0;Det oprovocerade våldet som kryper allt närmare oss alla. Det finns inte längre några ställen där man kan känna sig säker.