Deras bergsby helt utplånad i skalvet

Staffan Lindberg

PALANCHOK. Den lilla bergsbyn i Nepal hade 60 hus.

Nu står inte ett enda kvar.

Förödelsen är total – och hjälpen­ finns ingenstans.

Samhället högst upp på Palanchokberget fem mil norr om ­Nepals huvudstad Katmandu har så länge någon minns kallats för Sextiohusbyn.

Fram till förra lördagen bestod byn av just 60 hus, i tegel och ­lera.

Dagen före jordbävningen hade byborna slitit. Man hade äntligen lagt asfalt på bygatan. Folk slet för att allt skulle bli klart till invigningen på festivalen två dagar ­senare.

Först klockan två på natten blev vägen klar.

Mindre än tio timmar senare började berget skaka. När det äntligen slutade var vägen förstörd och alla de 60 husen låg i ruiner. Sju bybor var döda.

I dag liknar Sextiohusbyn en ­utbombad stad.

Det är spöklikt tyst.

Tupparna är döda, liksom getterna och vattenbufflarna. Bara vildhundarna stryker i ruinerna.

Folk röjer bland stenarna för att rädda det lilla de kan. En kastrull, en madrass eller ett par dukar.

Snart börjar regnsäsongen

Nabiana Shrestha, 21, skulle också vilja söka, men efter jordbävningen är hennes två söner ­Ishor, 4, och Saroj, 2, inte sig lika. De leker inte längre själva, som de brukade.

Saroj klänger runt mammas ben, medan Ishor har börjat ­amma igen.

– Varje gång någon säger ordet ”buichalo” (jordbävning, reds anm.) börjar de gråta, säger hon.

Nabiana pekar på resterna av sitt hus och säger att hon är änka. Hur ska hon kunna bygga upp det? Varifrån ska pengarna komma?

– Barnen och jag sover ute. Det är kallt och snart börjar regn­säsongen.

Familjerna i Sextiohusbyn behöver mat, filtar och tält – allt. Men hjälpen utifrån har inte nått hit.

– Jag ger barnen det lilla ris vi har och går hungrig själv, säger Nabiana.

Två grannar kommer fram för att prata med oss. Chocken efter jordbävningen håller sakta på att förvandlas till något annat – en ­ilska mot den egna regeringen.

– Vi har hört att hela världen hjälper oss, men vi får inget, säger en man.

– Regeringen tar pengarna ­själva och vi får inte ens smulorna, säger en annan.

Miljoner behöver hjälp

Saroj börjar rulla bollen över stenarna som krossat den väg som i tio timmar var bybornas stolthet, men återvänder snart till mamma.

Nerifrån dalen hörs ljudet av en helikopter. Den är inte på väg hit. En vecka har gått sedan jordbävningen och enligt Nepals armé har stora delar av landet ännu inte gått att nå. Ingen kan säga hur många som dött, bara att miljoner barn och vuxna akut behöver hjälp.

Vi tittar ut över bergskanten, över de ändlösa gröna bergen bort mot Himalayas snötäckta toppar.

Överallt syns resterna av hus.

De förstörda byarna i Nepal går inte att räkna.