Vi har försatt oss i ett ohållbart moment 22

Publicerad 2021-02-12

Grand Palais i Paris, arkivbild.

Någonstans i det sydöstra galleriet på museet Grand Palais i Paris har Man Rays svartvita fotografiska verk hängt i flera månader i väntan på att visas för publik. Utställningen ”Noir et blanc”, med fotografier av nämnde Ray, Helmut Newton, Brassaï och Cartier Bresson var tänkt att gå upp i april förra året. Men eftersom Frankrike då befann sig under utegångsförbud sköts den istället fram till november. Denna gång ställde lockdown nummer två till det och vernissagen flyttades i panik fram en månad. Till slut stod det klart att utställningen inte kommer att kunna visas alls. Förra helgen plockades fotografierna ner och skickades vidare åt olika håll. Lånetiden var ute.

I den franska museivärlden kallas fenomenet ”expositions fantômes” – fantomutställningar. Konstverk beställda sedan flera år fraktas runt hela världen, hängs och förbereds, annonseras och marknadsförs i hopp om att restriktionerna ska lättas, men får till slut inte någon publik alls. Det här ger förstås upphov till en rad existentiella spörsmål. Till exempel: Om ingen har sett den, har en konstutställning verkligen ägt rum då?
I början av januari mumlade regeringen om en tänkbar snar öppning för Frankrikes kulturinstitutioner, men kurvorna pekade åt fel håll och planerna lades på is. Vissa museer har iscensatt provisoriska utställningar i direkt anknytning till köpcentrum för att få i alla fall någon publik. Snälla Siri, ge mig ett bättre exempel på kulturskymning om du kan.

Synen på vad som är nödvändig näringsverksamhet går igen i de flesta europeiska länder. Gå på bio, teater och museum – aktiviteter där det är ganska lätt att upprätthålla social distans – är inte samhällskritiskt. Att gå i butiker betraktas däremot närmast som en mänsklig rättighet. Att köpa importerat kaffe, nötkött och socker likaså. Det enda vi får göra just nu är konsumera.
Och ungefär här brukar kören om marknadsekonomin, de finansiella hjulen och den hotande massarbetslösheten att börja sjunga. Jag vill föra till protokollet att jag känner till de argumenten. De är en praktisk illustration till det ohållbara moment 22 mänskligheten försatt sig i: Västvärldens konsumtionsmönster är den största motorn bakom nya virusutbrott, eftersom det påskyndar skövling av regnskog på andra sidan jorden, något som i sin tur ligger till grund för pandemier. Eller, som Andreas Malm pedagogiskt åskådliggör i boken ”Corona, klimatet och det kroniska nödläget”: Att vara rik är att ha råd att konsumera tropisk mark. Med nuvarande exploatering av naturens ekosystem kommer coronaviruset bara att vara början. Även om vi inte hör när träden faller i Amazonas så vet vi säkert att det har skett när vi äter nötkött från Brasilien.

Att kryssa mellan Paris alla museer – de lär vara någonstans runt 200 stycken – är som att vandra på en kyrkogård just nu. Det är en lång rad av missade upplevelser som radar upp sig, slutdatum som passeras, tavlor och objekt som flyttar vidare utan att ha visats upp.

Konsten är lång, livet är kort. Nästa måndag är sista datum för Centre Pompidous jubileumsutställning i Henri Matisse ära. Det är 150 år sedan den franska modernismens förgrundsgestalt föddes, men födelsedagsfirandet får, liksom nästan allt annat, skjutas på framtiden.

Tills vidare kan man i alla fall besöka museets presentshop på markplan och köpa med sig en affisch eller Matisse-mugg hem. De franska konstsamlingarna må vara avstängda för allmänheten på obestämd tid, men tillståndet att driva ren affärsverksamhet gäller också landets museer.

Följ ämnen i artikeln