Staffan, 32, dog i flygolyckan i Örebro

Uppdaterad 2021-07-16 | Publicerad 2021-07-15

Staffan Unestål Ortlieb, 32, dog när han gjorde det som han älskade mest.

I den oerhörda sorgen är det en ljusglimt för hans pappa.

– Det har varit fascinerande för mig att se alla de här bra sidorna hos en och samma person, säger Lars-Eric Uneståhl.

Den 8 juli skedde flygkraschen i Örebro. I dag arrangeras en minnesstund i Örebro stadspark för de åtta fallskärmshoppare och den pilot som miste livet.

Mellan dessa två datum skulle Staffan Unestål Ortlieb ha fyllt 33 år.

– Vi hade planerat födelsedagsfest, en träff där hela familjen skulle samlas, äta och umgås, säger Lars-Eric Uneståhl, som först berättade om sorgen i NA.

Var fallskärmsjägare och blev instruktör

Lars-Eric Uneståhl minns inte exakt när sonen började drömma om att hoppa fallskärm. Staffan gick bara och väntade på att få åldern inne.

– När han växte upp var han väldigt pigg på äventyr och spänning. När han var 14-15 år gammal tog han jägarexamen, inte för att jaga, det har han aldrig gjort, utan för spänningen och för att han älskade naturen.

Staffan Unestål Ortlieb gillade äventyr och spänning och var bland annat fallskärmsjägare inom militären.

Staffan Unestål Ortlieb blev fallskärmsjägare inom militären, och arbetade i Afghanistan och Kosovo.

– Han sa aldrig nej om man frågade om något. Och han hjälpte inte bara vänner och den närmaste omgivningen, utan ville också göra det i en större skala, för världen. Vilket han gjorde genom sina FN-engagemang.

Sedan utbildade Staffan sig till fallskärmsinstruktör i Nya Zeeland, där han byggde upp ett stort kontaktnät.

– Det har gjort att han varit väldigt mycket utomlands och hoppat, runt om i världen. Det verkar finnas en sammanhållning och en vänskap som kanske är större inom det området än på flesta.

”En liten, liten ljusglimt”

Att sammanhållningen inom fallskärmshoppning är något extra tänkte Lars-Eric Uneståhl på när han läste om skridskostjärnan Nils van der Poels engagemang för, och vänskap med personer som omkommit i den tragiska olyckan i Örebro.

Lars-Eric Uneståhl är doktor i psykologi, forskare och författare. Han talar sakta och väljer sina ord noggrant när han berättar om sin sorg. Och att Staffan Unestål Ortlieb dog i samband med att han gjorde det han älskade mest, är trots allt en liten tröst.

– När en anhörig går bort i så unga år så blir det ju en väldigt stark sorg. Som späs på av att det var en person som man kommer sakna så oerhört mycket, genom sitt sätt att vara.

– Samtidigt måste förnekelsen som kommer i början, att det kan inte vara sant, ersättas av en acceptans av att det har skett. Och då kommer tankar in på att han fick avsluta sitt liv med det som han älskade mest. Det är förstås ingen hjälp i sig, men det är en liten, liten ljusglimt.

Nio stycken dog i flygolyckan vid Örebro flygplats den 8 juli.

Studerade på universitetet

Pandemin hade Staffan spenderat i en stuga vid havet i Söderköping, varifrån han studerade ett treårigt program i fysisk träning på Örebro universitet. Han hade just lämnat in sin sista uppsats.

– Under hela pandemin har han bott i skogen, men tvärtemot var han ingen enstöring. Det var inte att han drog sig undan, utan att han drog sig till naturen som en dragkraft. Det är starkt att kunna vara ensam med sig själv, och ändå vara så social med människor. Han kunde trivas med sig själv, syssla med tankar, utveckling och skrivande, dikter, sång och musik, både i ensamhet och tillsammans med andra, säger Lars-Eric Uneståhl.

Vad Staffan Unestål Ortlieb än hade gjort om han bara fått leva vidare, så tror pappan att frihet hade varit ledordet. Precis som det var genom hans rika men alltför korta liv.

– Frihet är ju känslan man har när man hoppar, och den symboliserar kanske den känsla som han alltid kände. Han ville hela tiden kunna se på en ny dag som en ny möjlighet, och inte bara en upprepning av gårdagen, säger Lars-Eric Uneståhl.

 

Familjen har godkänt att Aftonbladet publicerar Staffan Unestål Ortliebs namn och bild.

ANNONS