Mejla

Frida Hylander

Tillsammans är enda vägen genom krisen

Publicerad:

”Det finns inte något sådant som ett samhälle. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer”, sa Margaret Thatcher 1987 i ett känt uttalande.

 

Hade hon levt idag hade hon förstått hur fel hon hade. I denna tid av social distansering blir det ironiskt nog tydligare än någonsin hur nära vi hänger samman med varandra.

 

De senaste veckorna har varit fruktansvärda.

 

För sjukvården världen över, för det mänskliga lidandet, för ekonomin, för alla otryggt anställda.

Och för oss småföretagare. Vi är många som nog upplevt samma surrealistiska känsla av att liksom segla utanför oss själva och i realtid se hur stora delar av vårt levebröd, verksamhet, livsdrömmar ställs in, skjuts fram, försvinner.

Inget är säkert och ingen går säker.

Det finns inga garantier i en global pandemi.

 

Men vi är inte bara enskilda män och kvinnor, med individuella drömmar och rädslor. Vi är ett samhälle. Och kriser kan ta fram det bästa i ett samhälle.

Folk stannar upp, hör av sig, frågar om det finns något att hjälpa till med. Står tillbaka och låter experterna uttala sig och sjukvården arbeta. Plötsligt är saker möjliga: grupper bildas för att hjälpa äldre att gå och handla, restauranger låter folk skänka mat till sjukvårdsarbetare, digitala möten som tidigare ansågs för krångliga att genomföra flyter friktionsfritt.

Det är en påminnelse om vad vi människor är kapabla till när vi väl behöver, och när vi tvingas till att tänka på varandra och hur vi hänger ihop.

 

Men mitt i krisen och allt det förändrade fortsätter också livet ungefär som förut. Här i Malmö fylls fortfarande uteserveringarna, lekplatser sjuder av liv, biltrafiken rullar på.

När jag går längs Spångatan, bort mot Triangeln och vidare upp längs Södra Förstadsgatan, verkar det mesta vara ungefär som vanligt.

Kanske är det för att krisen ännu inte riktigt hunnit komma hit, kanske finns det en önskan om att komma runt krisen utan att behöva offra något. Att krisens allvar ska gå att ta in parallellt som livet fortsätter sin gilla gång. Eller möjligen är de salongsberusade gäster på barerna och tätt sittande cafégästerna där för att stötta en snabbt sjunkande bransch. Solidariska med krisande krogägare, på bekostnad av en och annan smittad. Det är svårt att avgöra.

 

I ett läge där alla behöver stöd och ingen vill offra något, vad gör vi? Vad ska prioriteras och vad ska få stå tillbaka?

 

Debatten om hur vi hanterar coronapandemin påminner på det sättet om debatten om hur vi hanterar klimatkrisen.

Vad (och vem) ska offras, till vilket pris kommer åtgärderna vi sätter in, vad kommer ge mest nytta i det långa loppet? De här frågorna är lika väsentliga i den akuta kris vi nu befinner oss i som vid de vägskäl vi kommer stå inför när pandemin planat ut och världen åter ska komma igång. Vägskäl som kan bli avgörande för om vi kommer att klara de uppsatta klimatmålen eller inte.

 

När Stefan Löfven höll sitt tal till nationen betonade han inte bara vikten av eget ansvar, utan av kollektivt ansvar.

I fredags skärpte han till tonen ytterligare och påminde om vårt folkvett. Att förstå att det jag gör påverkar många långt bortom mig själv.

Visst finns det något mer än enskilda män och kvinnor.

Och det finns bara en väg genom såväl coronakrisen som klimatkrisen: tillsammans.

Av: Frida Hylander

Publicerad: