”Vad ska hända med oss? Vi är livrädda”
Publicerad 2020-09-19
LESBOS.
Tusentals flyktingar klamrar sig fast på en smal remsa vid havet.
Barn drabbas av akut vätskebrist – och bland de vuxna eskalerar oron.
– Vad ska hända med oss? Vi är livrädda, säger Soma Mirzada, 24.
Danska Kamma Skaarup, 49, är medicinskt ansvarig för Läkare utan gränser på Lesbos och öns kanske mest upptagna kvinna. Telefonen ringer oavbrutet, patienterna trycker på och nästa besök, en grupp från Världshälsoorganisationen, står redan och stampar.
Hon kramar Coca-Cola-burken medan orden flyger ur henne.
– Det som har hänt på Lesbos är väldigt, väldigt illa, säger hon.
Natten till onsdag i förra veckan brann det överfulla Morialägret ner till grunden. Tolvtusen människor flydde ner för berget, mot havet, så långt bort från lågorna de kunde komma.
Resultatet syns framför oss: en sträcka på en och halv kilometer längs landsvägen har förvandlats till en flyktingstad. En asfaltremsa utan mat, vatten, el och toaletter, där tusentals pappkartonger får tjäna som tillfälliga madrasser.
Läkare utan gränsers klinik i Moria stod kvar efter branden, spöklikt orörd men utan patienter. Efter några dagar öppnade man på nytt här.
Kön utanför grindarna växer. Det är människor med kroniska sjukdomar som inte kunnat ta sina livsnödvändiga mediciner på flera dagar. Och barn som bärs in med akut vätskebrist.
Men det värsta är den eskalerande oron.
– Människor är så stressade. Den psykiska ohälsan på Lesbos är värre än någonsin, säger Kamma Skaarup.
En bit bort på en udde bygger grekiska myndigheter det nya Moria. Vita tält i spikraka rader som ska bli hem för flera tusen. Vissa fruktar att det nya lägret kommer att fungera som ett fängelse.
Samtidigt sprids rykten att den som inte frivilligt tar sig dit riskerar att gripas.
– Go! Go! Go! ropar kravallpoliserna.
Långsamt sätts folkmassan i rörelse.
Kliniken är öppen så länge det finns patienter. Kamma Skaarup säger att de senaste dagarna känns som en dimma.
Utöver patienterna tvingas hon hantera myndigheternas motsägelsefulla besked. Nu i morse blockerade polisen kliniken. Organisationens läkare och sjuksköterskor fick vänta i tre timmar på att släppas in. Och när de häromdagen ville ställa ut tillfälliga toaletter för att göra lägret drägligare blev svaret nej.
– Jag försöker röra mig ute på gatorna. Möta blickar och visa närvaro. Uppträda som en människa i den här katastrofen, säger hon.
Fyra migranter har gripits för att ha anlagt branden. I efterhand tycker Kamma Skaarup att hon borde sett det komma.
Det första coronasjuka på Lesbos var greker som bodde långt utanför flyktinglägret. Det föranledde inga särskilda åtgärder från myndigheterna. Men när det det dök upp ett fall inne i Moria svarade myndigheterna med att sätta hela lägret i strikt karantän.
Sjuka blandades med friska bakom taggtråden. Och skräcken växte.
– Det är väsentligt att man svarar på rätt sätt i sådana här situationer, säger Kamma Skaarup. Annars blir folk livrädda. Och då exploderar det.
Vi fortsätter fram längs landsvägssträckan som är resultatet av den explosionen.
De afghanska systrarna Ghazal, 6 och Azal, 8 ligger orörliga under en filt. De är sjuka av sorg sedan deras mamma dog hemma i Iran, berättar fastern.
En liten pojke i röda, på tok för stora plasttofflor går runt och slår på allt med en käpp medan en förvirrad man klädd i en t-tröja med trycket ”Hang on to your dreams” påstår att han jagas av Afghanistans president.
Bortom tusen enskilda öden ryms något större.
Det märks i luften. Det fyller människorna här med varje andetag.
Jafer Nkuabi, 17, sover i vraket av en sönderrostad Toyota. För ett år sedan lämnade han hemlandet Kongo-Kinshasa. Korsade en öken och ett hav och så många gränser att han tappat räkningen.
Han tar några klunkar vatten för att fylla magen. Har inte ätit en munsbit i dag. Men det är om osäkerheten han talar. Den som karvar sig allt djupare, in i det innersta, tills den upptar allt.
– Vad ska de göra med oss i det nya lägret? Hur vet vi att inte också det brinner ner?
Flugorna surrar. Sopstanken blir allt outhärdligare. Och så plötsligt.
Bakom ett nedlagt kalkbruk breder det azurblå havet ut sig. Dröm och mardröm möts.
En flytväst av den typen flyktingarna brukar bära i gummibåtarna tjänar som badleksak.
Kvinnor häller baljor av saltvatten över sig. Barnen tjuter av skratt.
Sakta börjar remsan glesas ut. Polisen lyckas trycka in ett par tusen i det nya lägret utan att behöva använda vare sig batonger eller tårgas.
Vad som ska hända de närmaste dagarna är oklart.
Soma Mirzada, 24, säger att hon hellre tänker bo under bar himmel än att leva som fånge därinne. Maken Ruin Azizi, 25 brer ut kartongmadrasserna under ett olivträd och går över till att vagga lilla Iman, två månader och tio dagar och född på ön med akut kejsarsnitt.
Soma betraktar mig med blek blick. Söker efter orden som kan beskriva den där känslan som fyller henne, som fyller varje flykting som klamrar sig fast på den smala remsan mellan berg och hav.
– Vi är livrädda. Vad ska hända med oss?
