Ukrainske Semen, 10: Svenskar verkar snälla

Uppdaterad 2022-03-14 | Publicerad 2022-03-13

Yulia, 42 och sonen Semen, 10, lämnade hela sitt liv i det krigsdrabbade Kiev.

Nu bor de hemma hos en barnfamilj i södra Stockholm.

– Min son blev lugn. Det är det viktigaste för mig just nu, säger Yulia.

Semen, 10, och fyra år yngre Leonel bygger med Lego vid köksbordet hemma i villan i Älvsjö.

De pratar med varandra på ryska. Semen kan säga ”tack” och ”hej” och några andra ord på svenska. I dag har han lärt sig att barn i Sverige går och köper godis på lördagar.

– Jag trivs i Sverige. De som bor här verkar snälla, säger han.

Det har bara gått lite mer än ett dygn sedan familjerna träffades för första gången. På fredagsmorgonen landade flyget från Budapest på Skavsta.

I dag har de varit ute hela dagen. Tre lekparker har hunnit avverkas. Mamma Yulia vill gärna att de ska hålla sig sysselsatta. Blir det för lugnt fylls huvudet av tankar och det är svårt att sluta scrolla bland nyheterna och bilderna från Ukraina. Deras hemland som blir sig mindre och mindre likt för varje timme som går.

Yulia och Semen tillsammans i deras nya, tillfälliga, sovrum.

Maken övertalade: ”Ni måste lämna Kiev”

Knappt en vecka efter Rysslands invasion bestämde sig Yulia för att lämna landet tillsammans med sin son. Det var inget enkelt beslut. Först ville hon absolut inte lämna sitt liv, sina vänner, sitt jobb som jurist. Sin make och sin mamma.

– Men jag var rädd. De bombade, det brann. Min man sa att ”ni måste lämna Kiev”.

På två timmar var ryggsäckarna packade. Tandborstar, lite kläder, en massa strumpor. De tog sig via ett fullproppat tåg till västra Ukraina och sedan vidare till Ungern. Där mötte de upp Vladimir, en avlägsen släkting i Sverige som Yulia inte träffat sedan hon var barn. Sedan flög de till Sverige tillsammans.

Maria och Vladimir med barnen Sonja och Leonel bor i en villa i Älsvjö i Stockholm. Nu har de gjort plats för de ukrainska flyktingarna Yulia, 42 år och hennes son Semen Myagkov, 10 år.

Tränar schack varje kväll

Precis som alla män i Ukraina mellan 18 och 60 år får Yulias man, Denys, inte lämna landet. Han är kvar och hjälper den ukrainska militären. Hennes mamma och familjens tre katter är också kvar. Men de håller ständig kontakt, det senaste samtalet med maken för två timmar sedan.

– Det första vi frågar varandra är hur vi mår. Han sa att allt var lugnt just nu. Men vem vet vad som händer om fem minuter?

Yulia kan inte säga att hon känner sig lättad. Men Semen verkar lugnare nu, med en fast plats att vila ut på och barn att leka med. Varje kväll tränar han schack på datorn.

– Han har blivit äldre under den här tiden. Och jag är väldigt stolt över honom.

Leonel, 6 år, bygger lego med Semen, 10 år, som flytt från kriget i Ukraina. 

Saknar katterna

Till lördagsmiddag blir det ukrainska degknyten. Sedan fortsätter legobygget. Barnen leker en lek där de säger ord på engelska, ryska, ukrainska och sedan svenska.

Hemma i Kiev tränade Semen fotboll och judo. Han övade på sin bandura, ett ukrainskt stränginstrument.

Han säger att han trivs i Sverige. Men det är inte hemma.

Innan de flydde var det svårt att ta sig runt och han hörde hur det small överallt. Han fick höra att det inte gick att ta sig till sina sommarhus för att broar hade förstörts.

Nu önskar han bara att kriget ska ta slut.

– Jag vill vara tillbaka och vara med mina katter och vara i mitt hem. Men allt det är över.

Semen, 10, och hans mamma Yulia, 42, packade sina resväskor och lämnade kriget.

Grannarna skänkte leksaker och kläder

Vladimir tyckte att det var en självklarhet att öppna sitt hem. Som barn flydde han själv från Ryssland.

– Jag var tio år, precis samma ålder som Semen. Så vi sa, vad ska vi göra? Vi kan inte bara sitta här, vi måste göra något.

Han tog kontakt med Yulia på Facebook och hon tackade, till slut, ja. Nu har Vladimir och hans sambo Maria flyttat in i barnens rum, så att Semen och Yulia får bo själva med egen toalett och eget rum.

– För oss är inte omställningen jättesvår. Men det kan påverka dem för hela livet. Och det är en bra lärdom för våra barn också, att det finns barn som har det svårt, säger han.

Vladimir flydde själv Ryssland. ”Jag var tio år, precis samma ålder som Semen. Så vi sa, vad ska vi göra? Vi kan inte bara sitta här, vi måste göra något”, säger han.

Boende i området har hört av sig och erbjudit kläder, cyklar och massvis med leksaker. De närmaste grannarna ringde på och erbjöd husrum. Vladimirs familj har inte bott så länge i området och det var första gången de pratade med grannarna i huset bredvid.

– Det förenar väldigt mycket. Det blir man jäkligt stolt över.

”Ukraina har en stor framtid”

Förut, när allt var som vanligt, drömde Yulia om att resa tillbaka till Stockholm som hon besökte för några år sedan. Trots att situationen nu inte kunde vara mer annorlunda än den hon drömde om är hon glad att det blev just Sverige.

– Jag älskar Sverige. Jag gillar människorna, de är väldigt snälla. Det är väldigt lugnt och trevligt, säger Yulia.

Hon vet inte vad som ska hända nu. Det får bli som det blir, dag för dag.

Trots allt som hänt har hon inte tappat hoppet. När kriget är över vill hon tillbaka.

Vad tror du om Ukrainas framtid?

– Jag tror att Ukraina har en stor framtid. Ukrainare vill ha självständighet och avskyr Ryssland. Och jag vet att det kommer bli bra för ukrainarna.