”Sofia har vänt upp och ner på kungahuset”

Kerstin Nilsson

Hon gjorde det.

Sofia Hellqvist hann knappt ens bli prinsessa innan hon vände upp och ned på hela kungahuset.

När hela Slottskyrkan klappar händer och gungar med till den dånade "Joyful, Joyful" kan jag inte annat än älska den här tjejen.

Norska prinsessan Mette-Marit gungar, Hagasessorna gungar, prins Edward gungar – ja, alla gungar vi med och stampar takten, skrattar och ler mot varandra, kungligheter och vi alldeles vanliga, det spelar inte längre någon roll – där och då är alla titlar kastade.

Vi är plötsligt du, bror och syster, med varandra.

Det var en makalös – och totalt oväntad – upplevelse.

Men allra mest log Carl Philip och hans Sofia – vår nya prinsessa.

Hur i hela friden lyckades hon med detta?

Borta var alla stela leenden, borta var alla konventioner och måsten, borta var alla hämningar och "så kan man väl inte göra".

Mot alla odds lyckades Sofia från Älvdalen – ja, jag är övertygad om att det är hon som ligger bakom det mesta av det här – förvandla ett kungligt bröllop i Slottskyrkan till ett jordnära, djupt personligt "barfotabröllop".

Med hundkex och darrande björkar, hallonkvistar och ormbunkar hade hon förvandlat Slottskyrkan till en sommaräng, någonstans, en glänta, precis i skogskanten, där man nästan anade rådjurens och hararnas ögon inne trädens dunkel.

Det är inget annat än en bragd.

Hela bröllopet andades Sofia, genom allt anades hennes hand och tanke.

Från hundkexen – till gospelscrescendot.

Hon kom som en sagofé, in i kyrkan i sin vita klänning, vid pappa Eriks arm, till de mystiska tonerna av Enyas "Athair ar Neamh" - "Fader i himlen".

Och plötsligt kändes det som att befinna sig mitt i en Disneyfilm, fast på riktigt.

Där var Askungen, smal som en vidja, vacker som en dröm i sin vita klänning och tiaran – och strålande av lycka.

Där var prinsen, som inte kunde hålla tårarna tillbaka när han såg henne, flickan av folket, som vunnit hans – och efter detta, om inte förr – även svenska folkets hjärta.

Det är hon värd.

Sofia Hellqvist - numera prinsessan Sofia – är en frisk fläkt i kungahuset.

En befriande fläkt, som kan vädra ut det gamla och unkna och bidra med nya idéer, tankar och värden i framtiden.

En tjej från Älvdalen, med både hjärta och hjärna, är precis vad kungahuset behöver.

Det visade hon inte minst i dag – på sitt eget bröllop.

Och det här är bara början.

Jag tror att det dagen det är Victorias tur att ta över, kommer hon att ha stor nytta och glädje av sin nya svägerska.

Det är inte bara Carl Philip som kan skatta sig lycklig den här dagen.

För både kungahuset och Sverige är det här början på något nytt.

Prinsessan Sofia behövs – om sanningen ska fram.

Let's rock!