Sjukhuset hade gett upp – nu har Gösta, 82, cyklat Vätternrundan
”En härlig känsla att greja det här”
Publicerad 2021-09-06
Förra året nekades covidsjuke Gösta Andersson, 82, intensivvård på sjukhuset.
I går rullade han i mål efter att ha klarat av sin 32:a Vätternrunda.
– Jag har aldrig varit så motiverad att sätta igång och träna för Vätternrundan, säger han.
Gösta Andersson från Södertälje insjuknade tidigt under pandemin i covid-19 förra året. Han fördes med ambulans till Södertälje sjukhus där läkare gjorde bedömningen att han inte skulle ges intensivvård.
I journalen står det: ”Ställningstagande till livsuppehållande behandling: 0 IVA, 0 HLR, 0 Respirator” vilket innebär att hans chanser att överleva var närmast obefintliga.
Anhöriga vädjade
Efter vädjan från Göstas anhöriga omprövades beslutet och han skickades till ett annat sjukhus där han fick vård i respirator. Det blev hans räddning – i kombination med Göstas mycket goda fysik. Han har nämligen cyklat över 30 Vätternrundor, ett lopp på 31,5 mil, sedan han fyllde 50.
Och efter att han skrevs ut från sjukhuset var han snabbt på benen och kunde snart komma igång med cyklandet igen.
Nu i helgen kunde han rulla i mål efter sin 32:a avklarade Vätternrunda - en utmaning som varit viktig att se fram emot sedan han lämnade sjukhuset förra året.
– Absolut. De trodde ju inte att jag skulle klara en intensivvårdsbehandling. ”De ska verkligen få se att jag klarar Vätternrundan”, sa jag. Jag har aldrig varit så motiverad att sätta igång och träna för Vätternrundan, säger Gösta Andersson efter målgången.
Loppet klarade han på 22 timmar, det är mer tid än han brukar behöva, men då togs det ordentliga pauser.
– För att sitta på cykeln så många timmar måste man vara ordentligt motiverad och jag ville inte bryta.
– Vi hade ett fantastiskt väder, men det blev kallt på natten. I Jönköping var det fyra grader.
Du funderade aldrig på att bryta?
– När jag hade elva mil kvar var jag inte fräsch. Kroppen sa ifrån för det var kallt och jag hade druckit för dåligt. Det var slarvigt av mig.
Men viljan att visa att det gick var desto starkare.
Dessutom hade Gösta sällskap av sitt barnbarn Micaela. När Gösta låg i respirator lovade hon att hon skulle cykla Vätternrundan med honom om han klarade sig.
Så blev det.
– Hon klarade det på 16 timmar. Vi hade sällskap de första två depåerna. Det var roligt.
Hur var känslan när du kom i mål?
– Det var en befrielse. När du grejar något som väldigt många inte tror på så är det en härlig känsla.
Han skänker en tanke till sina forna arbetskamrater som gav honom en cykel i 50-årspresent och som anmälde honom till hans första Vätternrunda 1989.
– Sedan har jag cyklat varje år. Det de gav mig i 50-årspresent kanske räddade livet på mig 31 år senare. Det är en rätt värdefull present.
Blir det ett 33:e lopp nästa år?
– Jag är absolut inte främmande för att fortsätta. Det får kroppen bestämma, säger Gösta Andersson.