Zaida Catalán till sin sista vila omgiven av familjen
Publicerad 2017-11-06
GÄRDSLÖSA.
Det var en stilla protest mot all ondska i världen.
Zaida Catalán har förts till sin sista vila.
Men frågorna om vem som mördade henne saknar ännu svar.
Det är svårt att föreställa sig en plats så ofattbart tyst som en öländsk landsortskyrka i november.
Svårt att tänka sig en plats längre bort från Afrikas grymma krig.
Den 12 mars i år mördades den 36-åriga FN-svenskan Zaida Catalán när hon befann sig på uppdrag i Kongo-Kinshasa.
Klockan kvart i elva på måndagsförmiddagen ringde klockorna i Gärdslösa kyrka på Öland för henne en sista gång.
Till skillnad från den öppna begravningen i Kalmar domkyrka i våras var bara de allra närmaste på plats. Hennes mor Maria Morseby, som bor mindre än en kilometer bort.
Systern Elizabeth. Tre vänner.
Zaida Cataláns kista var vit och ovanpå stod ett brinnande ljus. Systern spelade sånger på gitarr. Och sjöng med låg, sprucken röst.
Det kunde inte ha varit mer stillsamt.
Ändå var jordsättningen en motståndshandling, en sista protest. Till skillnad från tusentals andra i Kongos massgravar fick Zaida komma hem.
– De som gjorde det här ville att också hon skulle försvinna, men hon fick en grav. Det är en seger mot ondskan, sa Maria Morseby.
Prästen Anna Lundin Leander talade om den där stunden på morgonen, just före gryningen, innan mörkret brutits upp.
– I dag är den dagen, nu är den stunden. Det kommer en ljusning, även om den ännu inte går att ana.
Orden ekade under de medeltida valven.
Kongo, med sina krig och namnlösa offer, människorna Zaida Catalán levde och dog för, borde inte ha kunnat känts mer fjärran.
Ändå tedde sig vägen till det afrikanska landet inte särskilt lång.
Knappt längre än den korta promenaden över kyrkogården, till graven, där kistan sakta sänktes ned och stenen med sin ängel och den latinska inskriptionen Per aspera ad adstra – ”genom svårigheter mot stjärnorna”, redan stod färdig.
Zaida Cataláns närmaste dröjde därute i några långa minuter, medan novembersolen kom fram och sken, ovanligt stark och varm.
Det var en sista samling, innan alla skulle skingras.
Innan solen skulle gå i moln och frågorna, som åtta månader efter mordet ännu saknar svar, åter skulle hopa sig.
Vem mördade henne?
Och varför?