Butiksägaren: Vi har slagits mot Ryssland i 300 år
Publicerad 2022-03-05
LVIV. Militärbutiken Rezervist säljer inte längre skyddsutrustning till ukrainare.
De ger bort den.
– Vi har slagits mot olika former av Ryssland i 300 år. Det här är bara ännu en etapp i kampen för vårt land, säger ägaren Solya, 35.
Kön utanför butiken som säljer militärt överskottsmaterial består av gamla och unga, män och kvinnor. Två av dem rynkar lite på näsan när vi frågar om vi får komma in, men öppnar sedan dörren välkomnande när vi förklarar att vi är journalister.
De vill gärna att vi berättar om vad som pågår här.
Ägaren Solya stänger av ljudet på telefonen men säger att hon kommer att avbryta intervjun om hennes man ringer.
Han tillhör den 303:e amfibiebataljonen och är för dagen stationerad i Dnipro i östra Ukraina, där striderna bitvis varit hårda sedan Ryssland invaderade.
De två träffades 2014 på Majdantorget i Kiev, när de protesterade mot presidenten Viktor Janukovytjs regering och de nära banden till Ryssland.
När Ryssland sedan annekterade Krim och tog sig in i Donetsk och Luhansk i östra Ukraina bestämde sig paret för att samla in pengar för att kunna handla militärutrustning till armén och den ukrainska varianten av hemvärnet, som också är delaktiga i försvaret i landet.
Initiativet utvecklades till den butik vi sitter i nu.
Här finns allt från fällknivar, ficklampor, ullstrumpor, kamouflage, sovsäckar, ryggsäckar och kläder till rengöringskit för vapen. Det brukade även finnas skottsäkra hjälmar och skyddsvästar, men de har snabbt sålt slut.
Sedan den 24:e februari är butiken mycket mer än bara en affär.
– Nu säljer vi ut allt till rabatterat pris och återvänder till att bli volontärer, förklarar Solya.
Principen är att den som vill och kan betalar.
Den som inte har pengar får utrustning gratis.
– Om en person kommer hit och säger att den ska ut till frontlinjen men inte har råd med utrustning så ger vi dem tummen upp att ta vad de behöver.
De som kommer hit är allt från rutinerade militärer till helt vanliga civila som bestämt sig för att strida.
Det är människor som Andzhelika, 20, som läser ur en lista på telefonen vad pojkvännen och hans kompisar bett henne handla, eftersom de vill åka och försvara huvudstaden Kiev, där Ryssland just nu attackerar på bred front.
– Prio ett just nu är att de ska ha tillräckligt med utrustning för att överleva. De saknar allt, till och med första hjälpen-kit och taktiska prylar, säger hon stressat.
Och det är människor som Anatolij, 57, som stridit för hemvärnsbataljonen Kyivan Rus i Donetsk sedan 2014, med en paus för vård 2019 när han blev skjuten i axeln av en prickskytt.
– Jag fick inte strida efter det, men på grund av situationen nu ska jag tillbaka ut, säger han.
Den här gången ska han arbeta med underrättelser i den 24:e mekaniserade infanteribrigaden, säger han. Men han vill inte uppge vilken stad de kommer att åka till.
Han plockar och grejar länge i butiken men passar också på att ge oss sin analys av kriget:
– Minskavtalen (som slöts för en fredlig lösning av kriget i östra regionen Donbass, reds anm) är inte längre någon väg att gå, med Putins agerande är de inte längre ett alternativ. Det ger oss full rätt att svara med hårda motattacker. Som jag ser det kommer vi inom de kommande sex till tio dagarna att börja slå tillbaka och stabilisera situationen. Efter det är ryssarna utmattade, då attackerar vi.
Han säger att han vanligtvis arbetar med jordbruk när han inte strider för Ukraina. Pratar om hur bördig jorden är här.
– Alla som försökt ta över detta land har blivit till bördig jord. Det är vad som kommer att ske med ryssarna nu. Vi kommer att hacka ner dem, blanda ner dem i jorden, och få bra skördar i framtiden.
Han avslutar med att visa upp sin tatuering på underarmen, det ukrainska riksvapnet, och säger de ord vi hört så ofta i Lviv de senaste dagarna:
– Slava Ukraini!
Ära till Ukraina. Nationalhälsningen som blivit symbol för ukrainsk suveränitet och motstånd.
Solyas snabba skugga sveper förbi, hon fortsätter att hjälpa kunder.
När butikslagret är tömt är planen att använda de pengar som folk donerat för att köpa nytt och skänka direkt till den ukrainska armén.
– Vi har en fond sedan 2014. Det är så många som donerar pengar just nu. Sedan kör vi ut utrustningen som våra soldater behöver. Vi måste bara hitta logistiken för att leverera den, säger hon.
De två barnen, 12 och 2,5 år, har hon skickat till mormor, som bor i staden Ivano-Frankivsk 13 mil söder om Lviv. All vaken tid läggs nu på affären.
Även om hon ser trött ut svarar hon beslutsamt på min sista fråga.
Hur tror du att detta kommer att ta slut?
– Med vår vinst. Även om den vinsten kommer om 100 år så kommer den. Vi slåss till slutet.
– Vi har slagits mot olika former av Ryssland i 300 år. Det här är bara ännu en etapp i kampen för vårt land.