Eija Hetekivi Olsson målar karaktärer med roller

Sommar i P1: Författaren bjuder på en fin, äcklig och rolig resa

Kristoffer Bergström

helskärm

Hon teaterflabbar åt sitt eget skämt.

Det är en lyckokick att få aggroläsa.

Sedan gör Eija Hetekivi Olsson det, på den förortska som hon uppfunnit och bemästrat i sina romaner Ingenbarnsland, Miira och Nationalsången.

Dubbelorden, hennes signum, vattenfallsvräker ur munnen. Det är uteslutande historier om att lyftas upp ett samhällsskikt, att placeras på den parnass där ingen förstår fattiga men gärna ligger med en.

Allt låter som fiktion.

Medelklasskaraktärerna är målade med roller.

En gubbe säger ”jag tillhör kultureliten lilla söta stumpan”, en annan snäser ”vet du inte vem jag är?” och en tredje ”har du smakat på hummer? Jag bjuder hemma på Djursholm”. På kulturfest visar ingen starkkänslor, ingen är packad, alla stelbeter sig. Eija Hetekivi Olsson föreslår armbrytning och alla blir chockade. De sitter hellre i designsoffor och pratar om vad som är bra för karriären.

Politiker vill vänsterprassla på hotellrum eller ortenhälsa, säga yo, medan journalister undrar vem hon dejtar och vad hon har i handväskan. Pensionärer som förlorat stånden och förstånden hoppas att hon ska flytta in hos dem. Rassekillen spottar på sina egna skor. Alla är vita.

Det har sin poäng att Eija Hetekivi Olsson blåser upp allt till det groteska och klyschiga, att hon stundtals gör sig till en Mowglifigur som aldrig hört talas om att du kan ha två par bestick på samma middag, du har ju ändå bara en käft. För beskrivningarna skärps när hon turbotar sig till förorterna, lyssnar på utsatta elever, stöttar en bekant som kampknåpar ihop en bok om sitt hårda liv. Den ena världen framstår som trovärdig, den andra som påhittad.

Är det bra eller dåligt? Två plus eller fyra?

Jag hade gärna avstått bedömningsbiten eftersom det mest av allt är en resa. Den är fin och äcklig, overklig och realistisk.

Och rolig. Skrev jag det? Rolig är den.

Skrytkvot:
Skvallervärde:
Känslostyrka:
Humornivå:
Åh fan-faktor:

Första meningen: Världsbokdagen 2012: står och väntar och vibrerar.

Sista meningen: Jag och tjejerna kan inte sluta att skratta.

Tre typiska låtval:
Stjärnorna Finns Här – Kapten Röd

Svarta Miljonärer  - N

Fight Song – Rachel Platten