KARLSTAD. Tre gånger har tolvåriga Zarahs föräldrar varit på väg att fly från Sverige.

Varje gång har hon lyckats stoppa dem – i sista stund.

– Mitt liv är redan jobbigt och jag vill inte att det ska bli ännu jobbigare, säger hon.

I samma stund som lägenhetsdörren gick igen den där augustidagen 2018 förstod Zarah Barati att något hade hänt. Pappa Bismilah var utom sig av oro och försökte inte längre dölja det.

– Vi har just fått vårt tredje avslag och jag har ingen aning om vad vi ska göra nu, sa han.

Under veckorna som följde försvann pappan allt oftare in i sina tankar. Han slutade att leka och göra kul saker.

– Vi brukade spela fotboll tillsammans. Men nu ville han inte det mer, säger 12-åriga Zarah.

Det mörka håret faller ner över hennes ljusgrå huvtröja. Hållningen är vaksam, blicken observant.

Drygt två år har gått. Migrationsverkets beslut att utvisa familjen till Afghanistan ligger fast, men går inte att verkställa eftersom landet inte tar emot tvångsutvisade barnfamiljer.

Precis som sin mamma är Zarah Barati född i Iran och har aldrig varit i Afghanistan. Allt hon vet om landet är sådant som hon hört i skolan och sett på nyheterna.

– Man kommer inte överens och spränger bomber överallt. Och flickor måste täcka sig och får kanske inte ens gå i skolan, säger Zarah på flytande svenska.

Händerna vilar i knät. Hon tar ett andetag.

– Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att resa till Afghanistan. Det känns jätteläskigt.

Zarah minns flykten till Sverige för fem år sedan. Den överlastade gummibåten som var på vippen att kantra. Motorn som tystnade ute på öppet hav. Gungningarna. Kräklukten. Armarna som klamrade sig fast vid mamma Fatima.

En novemberdag 2015 kom familjen till Sverige. De placerades på en förläggning i Söderhamn, för att senare flyttas till värmländska Sunne och därefter Säffle.

Först när de kom till det vita hyreshuset i Karlstad fick de fick något som liknar ett hem.

Zarah började nöta in det konstiga nya språket ord för ord.

Zarah har fått övertala sin familj att inte fly.

Hon trivs med sina vänner i Karlstad.

Tanken på att börja om i ett nytt land är för svår.

Helst vill hon spela ”Just dance” i parkleken.

Rösten bryts, men hon håller ihop. Zarah vet hur mycket som hänger på henne, att det är hon som måste orka.

Häromdagen ringde mamman när Zarah spelade kubb. Hon förklarade att och hon var på väg till kommunen och behövde någon som kunde hjälpa henne att översätta och att dottern genast måste komma hem.

Efteråt var Zarah rasande. Hon skällde ut mamman på svenska.

Zarahs farmor kom till Sverige samtidigt, men flydde för en månad sedan vidare till Tyskland – likt allt fler utvisningshotade afghaner.

Före avresan försökte hon övertala Zarahs familj att följa med.

Tanken på att tvingas bo på en flyktingförläggning i ett land där hon inte kan språket och inte känner någon gav Zarah en klump i magen.

– Mitt liv är redan jobbigt och jag vill inte det ska bli ännu jobbigare. Sverige är mitt hemland också.

Föräldrarna hade varit på väg att lämna Sverige två gånger tidigare.

Nu lade de än en gång sina liv i två vågskålar. Chansen till asyl i ett nytt land i den ena. Och priset för att riva upp Zarah och hennes småsyskon Amir, 6, och Sarina, 2, i den andra.

In i det sista tvekade de.

Utanför det vita hyreshuset växer farmors odlingar igen. Pappan blir magrare, medan rynkorna djupnar.

Han är skolad byggjobbare, men har inte kunnat arbeta på fem år. Fortfarande vet han inte om de gjorde rätt som valde att stanna.

– Vi är trasiga. Mår inte bra, säger han på persiska och nickar åt dottern att översätta.

Zarah säger att hon drömmer om att föräldrarna ska lära sig svenska och få jobb. Att de ska kunna göra utflykter och gå på restaurang, som andra familjer.

Och att pappan en dag ska vilja spela fotboll igen.

De ljuslila naglarna raspar mot jeansen. Zarah Barati vill berätta om det vita hyreshuset, med sin stelnade oro innanför väggarna – och Tiktok-världen utanför.

Hur det känns att vara för liten för att få bestämma över sitt liv – men stor nog att behöva ta ansvar för sina egna föräldrar.

Hon vill att vi ska veta hur det är att befinna sig just där, i glappet.

Zarah går i sjätteklass och tycker om matematik. Men bäst trivs hon med kompisarna Nathalie, Malva och Ebba.

Det är med dem hon spelar ”Just Dance” och går till parkleken vid Orrholmen för att hoppa i studsmattorna tills hon kiknar av skratt. Och det är de som tröstar henne när hon är ledsen och som säger:

– Vi ska skydda dig. Om du flyttar till Afghanistan följer vi med.