Micael Dahlen ny kolumnist i Aftonbladet: ”Jag jobbar på att bli snäll varje dag”

Malin Wollin

Professor Micael Dahlen tycks uppleva minst ett paradigmskifte om dagen, för att sedan skriva böcker om hur vi alla kan skapa en bättre tillvaro. Nyfrälsta, man lever helst utan dem, inte sant? 

Men Micael Dahlen kan jag mer än fördra. 

Och nu ska han skriva kolumner och framtidsspana för Aftonbladet. Jag längtar efter att se om han kan orsaka turbulens.

Hur ser ditt jobbliv ut just nu?

– Det ena är att jag försöker att inte jobba överhuvudtaget, jag vill göra saker för att jag verkligen vill. Det andra är att jag vill göra lite för många saker. Jag har kommit fram till att jag behöver bli tusen år gammal. Det ska bli kul.

Utveckla tack.

– När jag föreläser pratar jag om vad som händer om tio år, och när jag kommer tillbaka efter ett år har tio procent av de sakerna hänt. Det har gjort att jag börjat tänka på vad som händer om femtio år, om hundra år. Massa spännande saker. Jag är livrädd för att dö nyfiken.

Jag har haft helt föreläsningsfritt under ett år, men nu ska jag snart ut igen.

helskärm

Du är blyg, har du ingen scenskräck?

– Nej, jag är som tryggast på scen. Jag tycker att det är läskigt med människor, då är det tacksamt med scenen, där har jag bra kontroll. Inte sällan är jag gästartist, publiken är inte där för min skull. Jag är någonting annat.

Den rubriken gillar jag ”Jag är någonting annat”.

– Ja.

Du ska både skriva kolumner och framtidsspana i Aftonbladet Morgon. Vad är poängen med att framtidsspana?

– Jag är så nyfiken på vad som ska hända härnäst, nu får jag vara nyfiken åt andra. Framtiden har inte hänt än, och vi får vara med när det händer.

Ibland frågar folk om ens favorittid i historien, vilket jag inte förstår eftersom förr i tiden bara var sexism, rasism och dåliga toaletter.

– Haha, den onda treenigheten.

Men vilken framtid är din favoritframtid?

– Nästa år! Nästa år är framtiden som aldrig tar slut, för det kommer alltid ett nytt år.

Vad är din spaning om framtidens toaletter?

– Vi kommer ha toaletter som vet att vi behöver gå innan vi vet det själva. Nu är den ultimata tiden för din kropp att bajsa.

Med tanke på Aftonbladets räckvidd så finns den appen inom en vecka.

helskärm

I ett hus som är byggt ”någon gång på 40-talet” bor Micael med sin fru Ingela och två tonårsbarn.

Tycker du att det är jobbigt att barnen inte alltid vill vara med dig?

– Ja. Jag misstänker att mina barn har gjort mer för mig än jag har gjort för dem. De har jordat mig.

Du är professor, är det viktigt att dina barn är duktiga i skolan?

– Nej. Det finns forskning som visar att kunskap och bildning inte gör dig lyckligare. Jag är professor, har gått hela vägen, och jag har inte blivit lyckligare för det.

Nej, snarare är det väl så att höga CSN-lån kan kopplas till depression?

– Haha, ja kanske det.

Om jag ska bedöma ditt ansikte fördomsfullt så ser du väldigt snäll ut. Hur snäll är du?

– Oj, tack. Vad fint sagt. Jag jobbar på att bli snäll varje dag.

Varför?

– Den viktigaste saken jag tog med mig som resultat när jag grävde i ondska och träffade seriemördare, är hur människor fungerar. Inte ens Charles Manson var Charles Manson tjugofyra timmar om dygnet och Moder Teresa var nog inte Moder Teresa varje sekund. Jag har ett hjärta tatuerat på halsen som påminnelse, så att jag inte glömmer. ”Var snäll”.

Min vän Jasmina undrar om du har ett favoritmärke på nagellack?

– Ja! Det fanns ett japanskt märke som har lagt ner, de hade ett oljefläcksskiftande lack som var så snyggt, som bensin i en vattenpöl. Jag har glömt namnet på märket.

Jag vill att du sms:ar mig märket när du kommer på det, det spelar ingen roll om det är mitt i natten.

– Okej.

Jag såg ett klipp på youtube med titeln ”Delningsekonomin skapar stjärnor och monopol” och kände på riktigt att en del av mig dog. Hur kände du?

– Var jag med i klippet?

Ja.

– Det minns jag inte.

Jag känner att det besvarade min fråga ganska mycket.
Du har skrivit en hyllad text om att vi bara behöver åtta sekunder för att förändra världen. Tog det mindre än åtta sekunder för dig att bli kär i din fru?

– Säkert. Men de första åtta sekunderna är vi inte riktigt medvetna om vad vi gör, så det går inte svara på.

helskärm

I Micaels senaste bok bytte han fyrtio vanor under fyrtio veckor. Ett vanebyte var att ta bort måsten. Vilket måste har du strukit idag?

– Tvättstugan.

Apropå måsten, du har aldrig känt att du måste städa ditt arbetsrum va?

– Det har inte alltid varit stökigt, från början höll jag ordning eftersom jag trodde att det förväntades av mig. Men om det är något som har berikat människors liv så är det mitt stök, de glömmer aldrig mitt rum. Nu har jag flyttat eftersom någon behövde mitt rum. Jag lät Paretooptimalismen styra.

Paretovadå?

– Om det går att göra det bättre för någon utan att göra det sämre för någon annan, gör det. Jag stökade in mig i mitt rum under en massa år, så länge det inte påverkade någon annan. Men nu behövde någon mitt rum, då flyttade jag.

Apropå att vara snäll.

– Haha, ja, just det. Jag skulle iväg på en resa och plockade undan bilderna på mina barn, resten bad jag dem att skänka bort eller ta själva. Men när jag kom tillbaka stod allt nedpackat i lådor i mitt nya rum. Jag tittade på lådorna och tänkte ”Det här är mitt gamla liv, jag kommer aldrig packa upp”. Så nu har jag alla mina möten uppe på skrivbordet på grund av platsbristen.

Hur menar du?

– Vi sitter uppe på skrivbordet, och det är bra eftersom vägen upp dit är något av en icebreaker. Dessutom stiger värmen och det är bra, jag fryser alltid.

Är du ett bohemiskt kontrollfreak?

– Nej, jag är inte så bohemisk som folk tror, men jag kanske ser bohemisk ut? Jag pratade med min pappa igår, han hade rivit ut första sidan i SvD där de klistrat Annika Falkengrens ansikte på min kropp, apropå att det är svårt för kvinnor att klä sig konstigt– lika konstigt som jag, uppenbarligen– och lyckas i karriären.

Var din pappa stolt då?

– Nä, han tyckte mest att det var dråpligt.

helskärm

I skolan var Micael liten och spinkig, låg före i boken och blev mobbad.

– Det fanns ett tomt klassrum på skolan, där fick jag sitta ensam eftersom jag skötte arbetet annorlunda.

Vad tänkte du där du satt?

– Jag tänkte på vad jag skulle kunna göra om jag smet i väg ifrån klassrummet, och det gjorde jag ibland. Jag smet in i musikförrådet och när jag vågade lämna skolan så gick jag till kiosken. Ibland kan jag känna lite revansch, att jag visar dem att jag kan.

Jag tycker att det är knepigt det där med barndomen, jag vill fucka up barnen lite grann, så att det blir lite riv i dem. Folk som har haft en harmonisk barndom blir inte så kreativa.

– Ingen med lycklig barndom har någonsin sommarpratat.

Exakt. Eller jo! Gullan Bornemark hörde jag i somras, hon hade haft det fint.

– Ah.

Det säger kanske sig självt att den som har skrivit ”Är du vaken Lars” inte är ett emo.

– Ja, men ”Är du vaken Lars” kanske är en eufemism för någonting annat.

Haha ja! Lars kanske har överdoserat.

Som kolumnist har jag ett ämne som jag aldrig skriver om. Sex. Vad kommer du aldrig skriva om?

– Jag gör aldrig planer längre än ett år fram i tiden, så det kan jag inte svara på.

Okej, men vad kommer du absolut inte skriva om under ditt första år?

– Jag kommer inte skriva om att delningsekonomin skapar stjärnor och monopol.

Haha, touché!
Nu har du ett arbete där du kan stanna hemma och aldrig behöver träffa en annan människa. Var tänker du sitta och skriva?

–Jag skriver överallt, precis som vanligt. På flygplatser, i taxin, i pannrummet.

I pannrummet?

– Ja, det är det enda rum i huset där ingen kastar ut mig.

Vad har ni för uppvärmningssystem?

– Ingen aning

Ungefär här berättar Micael att han är en av de där besynnerliga människorna som faktiskt bastar i sin bastu. Vi samlar barnens teckningar där, Micael bastar, med kläderna på. Och skriver. Tills datorn flämtar till och lägger av.
Jag tycker att det är så svårt att skriva på tillexempel ett café, jag vill bara titta på människor.

– Jag tittar på dem tills de tittar tillbaka, då tittar jag ner i datorn och skriver.

En hund skäller i bakgrunden.
Har du hund?

– Ja. Har du katt?

Nej, det är mina barn.

– Ah, mina barn är så stora nu, jag har glömt hur småbarn låter.

Vad vill hunden?

– Han vill ut och ligga med så många som möjligt.

Och därför släpper jag Micael fri att ta sin dvärgschnauzer ut att upptäcka damer han aldrig träffat förut.

Dagen efter vår intervju kommer ett sms. Nagellacket heter Wushu.