Böcker till dörren som medicin mot ensamhet

På spaning efter den tid som flyr.

Erik Hägg, 83, vill blicka framåt, men hög ålder och nedsatt immunförsvar är just nu inte den bästa av kombinationer och han håller sig mest hemma i lägenheten i södra Stockholm, nära Skogskyrkogården.

Nu har leverans av böcker kommit, däribland Theodor Kallifatides senaste, och den gamle läkaren skiner upp, besök av medmänniskor och en stunds samtal skingrar tristessen och isoleringen.

Anna Gillinger på väg ut med en bokleverans.

Den här texten handlar inte primärt om honom. Huvudperson är Anna Gillinger, sedan 1999 ägare av Söderbokhandeln i Götgatsbacken, men låt oss återkomma till henne och dröja kvar en stund vid Erik Hägg.

Hustrun bor på ålderdomshem. Två av barnen har sina hem i krokarna. ”Sen har jag en liten flicka på 50 år. Hon bor i Schweiz”.

Vi har promenerat från tunnelbanestationen, blomsterhandeln såg välmående ut, men så ligger den också invid en kyrkogård som är uppsatt på Världsarvslistan, förbi småvillor som byggdes av strävsam arbetarklass och som nu säljs för tio miljoner, och till slut nått fram till ett flerfamiljshus byggt på 1980-talet.

Denna text ett undantag

Lägenheten är full av bokhyllor, filosofi, skönlitteratur, verk om jazz och Erik Hägg berättar att han är född och uppvuxen i Uppsala och som barn på 1940-talet ofta besökte Stockholm och mormor på Fleminggatan.

– Det var spårvagnar och trådbussar överallt, minns han.

Då var då. Nu är nu. Vad har han som gammal läkare att säga om pandemin?

– Den är förfärlig. Den har fått stor spridning. Och är potentiellt mycket farlig för personer som tillhör riskgruppen.

Bildad övre medelklass. Långa formuleringar om coronan och Schopenhauer, favoritfilosofen. Han gör en och annan utflykt i resonemangen, men förlorar sig inte i vad som skulle kunna uppfattas som ovidkommande detaljer.

Erik Hägg är stammis på bokhandeln. Nu kommer den till honom.

Erik Hägg vill bjuda på mat. Vi avböjer. Bokhandlare Gillinger har nämligen ytterligare ett kundbesök att bocka av och det är redan sen eftermiddag.

Det är tveksamt om jag ens borde skriva det här reportaget. Hon och jag är bekanta sedan många år. Vi har i någon mån rört oss i samma kretsar. Dessutom är jag stammis i hennes bokhandel.

Journalister bör undvika att göra journalistik om människor de känner. Det är en trovärdighetsfråga. Och när allt kommer omkring är uppmärksamhet i Nordens största tidning god reklam för en liten bokhandel.

Men det går att göra undantag. Och jag tror att det här är en berättelse som kan säga oss någonting. Om Stockholm. Om vår tid. Om ett virus som har tagit färgerna ur tillvaron.

Anna Gillinger köpte en bokhandel som funnits sedan 1920-talet för 21 år sedan. På den tiden låg det mest skrädderier, kemtvätt och sunkkrogar i Götgatsbacken.

Omsätter 10 miljoner

Men så slog Waynes coffee upp portarna. Det sa bara poff! så kryllade det av klädesbutiker, italienska krogar och turister i grannskapet.

De tidiga åren var hopplösa, men förlagen var hyggliga och hade överseende med att betalningar dröjde. Långsamt tog det sig.

Anna Gillinger tog över Söderbokhandeln för 21 år sedan.

Första året var omsättningen 1,5 miljoner. Den har ökat varje år. I fjol blev det nästan tio miljoner.

– Jag ville äga den bokhandel jag själv skulle vilja handla i. Politik. Klassiker. Udda saker.

I skyltfönstret samsas Zadie Smith med en ny biografi om Märta Tikkanen och en ordbok av förolämpningarnas obestridlige mästare, Kapten Haddock. Säkert kommersiellt hyfsat pålitliga namn, men det är inte topplistan på Pocketshop vi talar om.

Jo, Söderbokhandeln köper in Läckberg. Men hon säljer inte. Inte här.

Att coronan har slagit hårt mot diverse verksamheter är ingen nyhet. Även bokförsäljningen har dalat. Men den här butiken har klarat sig bra.

– Vi har många stammisar. De har lojalt fortsatt att handla.

Lokalen är långsmal, trång, sliten, vacker. Böcker från golv till ett sprucket tak. Någon gång för många år sedan skrev Bengt Olsson taskigt i DN om en trist bokhandel som spelade prettojazz. De som jobbar här blir fortfarande förbannade då de tänker på det.

”Det är affärer”

Tidigt i våras föddes idéen att åka hem till kunderna med deras inköp. För att hålla försäljningen uppe.

Distributionen är gratis. Det kunde bli ett par, tre leveranser om dagen fram tills sommaren, då det lugnade ner sig. Men nu börjar julen närma sig och det är full rulle igen.

– Jag vill inte framstå som en barmhärtig samarit. Det här är affärer, muttrar Gillinger.

Vi har tagit farväl av den pensionerade läkaren, promenerat i mörker och hala höstlöv och tagit tunnelbanan tillbaka till Söder.

Zinkensdamm. En medelålders man, kanske 50, svart nagellack, sneglar intresserat på fotograf Peter Wixtröm, som är i full fart med att ta bilder.

”Jag vill inte framstå som en barmhärtig samarit. Det här är affärer”, säger Anna Gillinger.

Nej, hon är nog ingen moder Teresa. Men kanske inte heller en kallhamrad kapitalist. För många av kunderna tycks hennes flängande runt stan betyda mer än bara ett bekvämt sätt att få hem sina böcker.

En stunds samtal. Ett avbrott i ensamheten. Ett möte.

– Vissa av våra kunder är av en utdöende art. Gammal arbetarklass som inte har någon högre utbildning, men med stort litteraturintresse. De är självlärda.

”Gjort livet inrutat”

Nu är det inte en av dem vi besöker då har tagit oss genom Tantolundens golv av gräs ner till dragspelshusen vid Årstaviken.

En foodtruck som säljer falafel är stängd. På en trottoar sitter en äldre dam som livet tycks ha farit vårdslöst fram med. Hon har en liten påse i famnen och frågar efter cigg och pengar.

Jourlivsbutiken är öppen, men kommersen tycks vara måttlig.

Mobilen plingar till. Stefan Löfven hotar med att krogarna inte ska få sälja alkohol efter klockan 22. Tydligen har det redan gjorts en opinionsundersökning. De unga är tillfreds med påbudet.

Vad är det för fel på dagens ungdom? Min generation hade krävt nyval, försökt avsätta statsministern och öppnat svartkrog i varenda lägenhet med rivningskontrakt. Jo, det fanns sådana bostäder på 80-talet.

Madeleine Gustafsson, 83, kommer ner och öppnar porten. Två böcker är beställda, däribland Katarina Frostensons senaste, ”F”.

Om vi ska tro recensionerna fortsätter den fallna akademiledamoten sitt korståg mot pressen, kvinnor som påstås ha ljugit och andra vars svek ledde till att hennes älskade kulturprofil hamnade på Skogomeanstalten.

Madeleine Gustafsson, tidigare litteraturkritiker, får bokleverans av Anna Gillinger.

Även denna kund är pensionär sedan länge. En gång i världen arbetade hon som litteraturkritiker på DN och som översättare.

– Coronan har gjort livet så inrutat. Allt måste planeras. Om jag ska besöka Nationalmuseet måste det bokas i förväg.

– Men mina barn kommer på besök. Det går ingen nöd på mig.

– Skriv gärna att jag är glad över att det ännu finns riktiga bokhandlare, säger hon och ger Anna Gillinger en blick.

Porten öppnas. En man jag möjligen är ytligt bekant med kommer ut. Han har en tjusig tjänst inom Svenska Akademien. Så där står jag en novemberkväll nere vid Årstaviken och hänger med den ena kulturknutten efter den andra.

Det är mörkt, kallt, blåsigt. Givetvis börjar vi prata om Kristina Lugns begravning.

Madeleine Gustafsson har just bakat. Hon vill dela med sig. Det visar sig vara varma Madeleinekakor.

 

Ni som kan er Marcel Proust vet hur det ligger till. Denna kaka nådde litterär berömmelse då den åts av huvudpersonen i romaneposet ”På spaning efter den tid som flytt”.

Smakerna fick honom att i tankarna återvända till sin barndom. Smakerna fick möjligen en gammal litteraturkritiker att berätta att hon gick på Nya Elementarskolan för flickor på Östermalm.

Många sidor senare, i den sjunde och sista delen, satte sig Prousts berättare och började skriva den roman som läsaren till slut lyckades ta sig igenom.

Ett litterärt storverk som likt en enfaldig katt jagar sin svans. Jag önskar att jag hade kunnat disponera den här texten lika smart.

Tanten på trottoarkanten reser sig upp och släpar sig iväg med sin påse och sina drömmar och sin ensamhet.