Coronasmittade Jörgen låg nedsövd i 75 dagar

Uppdaterad 2021-04-05 | Publicerad 2021-04-02

Jörgen Bloom, 51, svävade mellan liv och död på covid-iva.

I 75 dagar låg han nedsövd och vårdades på sjukhus i 10 månader.

– Det sista jag minns är att de säger på radion att Adam Alsing dött. Då tänkte jag att jag kanske inte heller vaknar igen, säger Jörgen.

”Läkarna ska söva ned mig. Vi ses om två veckor”.

Så sa Jörgen Bloom, 51, när han ringde sin fru Anna från Höglandssjukhuset i Eksjö.

Men 14 dagar blev 75.

I början av april förra året började Jörgen få andningssvårigheter, vilket Jönköpings-Posten rapporterat om.

Efter ett par dagar på sjukhus fick han åka hem igen till sin fru Anna, 51, och barnen Karin, 18, och Harald, 20. Men väl hemma i villan på landet i Nässjö blev Jörgen snabbt sämre.

– Jag hamnade på en vanlig avdelning med syrgas. Då fick jag välja om jag ville vara kvar eller sövas ner på iva. Jag tänkte att om jag är kvar här så dör jag. Då blir det totalt mörker. Men skulle jag sövas så fanns i alla fall något ljus i tunneln, säger Jörgen.

Jörgen sa hej då till sin familj och rullades in på iva.

– Det sista jag minns är att någon har en radio på och jag hör på nyheterna att Adam Alsing har dött. Då tänkte jag att jag kanske inte heller vaknar igen. Det var första ögonblicket då jag tvivlade på att jag skulle bli frisk, säger han.

Jörgen var nedsövd i 75 dagar.

”Din man har 1–3 dagar kvar att leva”

Läkarna trodde att hans kropp skulle bli starkare inom 14 dagar. Men Jörgen låg nedsövd i 75 dagar.

Under den tiden svävade han mellan liv och död och flyttades till covidavdelning på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping.

– Det var en berg- och dalbana. Ena stunden var det bättre, andra var det sämre. Vi gick som på nålar och levde för dagen, ibland minuter, säger Anna.

Vid en punkt fick Anna och barnen klä på sig skyddsdräkter och besöka honom.

– En läkare tog ut mig i korridoren och sa att de gjort allt de kan. ”Din man har 1–3 dagar kvar att leva”. Det var gräsligt, det var hemskt. Det kändes som att vi befann oss i helvetet, säger Anna.

I rummet intill stod dottern Karin och såg ut i korridoren.

– När jag såg dem prata enskilt började hela min värld snurra. Jag minns att jag klädde upp mig med finkläder när vi var på sjukhuset. Kostymbyxor och finskor utifall att. Som om jag ville göra ett gott sista intryck, säger hon.

Dottern Karin trodde att hon skulle vara tvungen att ta farväl av sin pappa Jörgen.

Drömde mardrömmar

Rädslan och ovissheten kröp allt närmare. En natt tog Karin sköterskor och läkare åt sidan för att prata.

– Jag försökte nästan få dem att tycka synd om mig. Som om det skulle göra att de kunde rädda min pappa och låta honom leva. Kanske var det ett desperat försök för att få honom att inte dö, säger hon.

Jörgen minns ingenting av det som Anna och Karin berättar. De satt vid hans sida, höll hans hand. Samtidigt befann han sig i sina mardrömmar.

– De flesta drömmarna var obehagliga. Jag trodde att jag var bortrövad av sköterskorna och att de skulle döda mig, säger han.

Men Jörgen blev bättre och väcktes. Då hade han tappat 35 kilo i vikt.

– Jag hade tappat känsel och var extremt klen. När jag satte mig upp kunde jag inte hålla upp huvudet. Inte äta. Inte ens hålla i en mobiltelefon. Jag var ett hjälplöst kolli i början, säger han.

Totalt vårdades Jörgen 10 månader på sjukhus.

Tio månader på sjukhus

Efter tio månader på sjukhus bedömdes Jörgen vara stark nog för att skrivas ut. Sakta men säkert återhämtar han sig, men vägen tillbaka är lång.

– Jag sitter i rullstol, men nu har jag börjat gå 10–15 meter och går på rehab tre dagar i veckan. Jag har läst i journalerna att om jag hade fått hjärtstillestånd hade de inte återupplivat mig. Så jag måste ha varit väldigt dålig, säger han.

Trots att kroppen ännu inte är sig lik tror Jörgen att han stärkts mentalt under tiden han varit sjuk.

– Jag kunde eller orkade ju inte göra något på sjukhuset. Så jag låg bara och tittade upp i taket. Då tänkte jag ”I dag var en bra dag, i morgon blir en bättre dag”, säger han.

På sjukhuset orkade Jörgen inte göra någonting. ”Jag låg bara och tittade upp i taket.”

Nu lever de under strikta förhållanden och tar dag för dag. Anna och Karin är fortfarande oroliga för att Jörgen ska smittas och bli sjuk på nytt.

På Annas underarm finns en tatuering med orden ”mirakel finns”.

– När han låg där i sjukhussängen och var så dålig lovade jag mig själv att om Jörgen klarar det här ska jag tatuera in det. Och nu har jag min första tatuering, för att Jörgen är ett mirakel, säger hon.

”Väldigt glad att jag lever”

Familjen betonar den tacksamhet de känner inför vårdpersonalen som stöttat såväl Jörgen som Anna och barnen.

– Man blir ju hospitaliserad under så lång tid. När jag låg på infektion hade jag svårt att skilja på dem i utseende. De alla hade ju full skyddsmundering med förkläden och visir. Det enda som syntes var underarmarna så jag kände igen dem via deras tatueringar. De var helt fantastiska mot oss alla och är våra hjältar, säger Jörgen.

Nu väntar fortsatt rehabilitering för att stärka kroppen. Lungorna är fortfarande i dåligt skick.

– Kanske är det på grund av viruset, eller om jag har världens sämsta kondition efter att knappt ha rört mig på tio månader. Men jag tar allt med en klackspark nu. Små saker som jag retade mig på förut är nu bagateller. Jag är väldigt glad att jag lever och att jag har en morgondag, säger han.