Jag vill hämnas på alla dem som gjort er illa
Jag tror inte på våld, hämnd och straff, säger jag. Jag är 15 år gammal och har precis lärt mig formulera något som med lite välvilja kan tolkas som politiska åsikter. Jag tror att alla kan förändras och läka. Peace, love and understanding. Människor är inte onda.
Under 21 dagar våren 2021 mördades Siri, Sanije, Athra, Elin och Aline av män de en gång haft en relation med. Det är fem av de 350 kvinnor som sedan år 2000 mördats av någon som påstått sig älska dem. Några har grävts ner, andra har hittats i sina sängar. En del har skjutits, andra har huggits oräkneliga gånger. En av de som skjuts sitter i soffan mellan sina två barn när deras pappa riktar geväret mot mamma. I en annan familj hör en flicka något som låter som att någon hamrar. Det är hennes pappa som slår sönder hennes mammas bröstkorg med en sandal. En av männen mördar både sin sambo och deras barn. Bebisen i magen dör när mammans kropp gång på gång träffas av en kniv.
Jag är 22 år gammal och bor i min första egna lägenhet. En kväll hörs tumult från trappuppgången. På marken ligger en kvinna. Händerna täcker ansiktet och knäna är uppdragna mot magen. Ovanför henne står en man i kalsonger. Hans hand i ett fast grepp om hennes hår. Spottet viner när han skriker att hon har varit otrogen. Hon och jag och tre av mina vänner sitter i min lägenhet och väntar på polisen. Mannen bankar på dörren, försöker slita upp den. Polisen kommer och sen går de igen. Kvinnan går tillbaka in till sin lägenhet och sambo. Nästa morgon ser jag att en polisbil är parkerad på gatan utanför igen.
Den där kvällen är första gången den där svarta blicken som så många vittnar om att män kan få möter mig. Vad ska jag göra med den?
Min tillflyktsort blir fantasier om hämnd. Sandalen slår och slår mot hans håriga bröstkorg. Kniven träffar en artär. Skottet gör lidandet kort men döden snabb. Du är galen, säger han. Jag tror verkligen inte att jag är det, säger jag. Däremot vet jag att jag skulle bli galen utan drömmen om hämnd. En scen från kritikerrosade ”Promising young women” spelas upp om och om igen i mitt huvud:
”Det är en mans värsta mardröm att bli anklagad för något sånt här!”
”Gissa vad en kvinnas värsta mardröm är?”
Vore det inte skönt om alla dessa män också dog, tänker jag. Mitt 15-åriga jag stretar emot. Alla kan förändras, alla förtjänar en andra chans och våld löser ingenting. Men när jag är ensam och vågar släppa sargen så planerar jag perukerna som ska maskera mig. Färgade linser, fejkade tatueringar.
Siri, Sanije, Athra, Elin och Aline.
Som Annika Norlin sjunger: ”Jag vet vad han heter. Jag står med ett gevär. Jag ska spendera mitt liv och ta tillbaka allt som är ditt.”