GW: ”Drar bara upp samma gamla mög”

Linda Hjertén

, 

John Granlund

Kritiken mot Christer van der Kwasts bok är hård.

Kriminologen och författaren Leif GW Persson kallar den tramsig.

Författaren Jan Guillou tycker att åklagarens bok  är "offentlig harakiri".

Och journalisten Dan Josefsson som skrev den hyllade boken ”Mannen som slutade ljuga” om fallet Thomas Quick säger:

– Det är uppenbart att han är en rättshaverist.

Journalisten Hannes ­Råstam påbörjade granskningen av Thomas Quick-­domarna och Dan Josefsson är den som förvaltar arvet i dag.

– Resningsprocessen var extremt noggrann och har ­slagit sönder hela detta bländande fuskbygge som Christer van der Kwast lyckades sälja in till sex tingsrätter och som aldrig prövades av någon annan instans, säger Dan ­Josefsson.

’Inte lyckats med något’

Han är övertygad om varför Christer van der Kwast håller fast vid sin linje:

– Det här är ett utslag av djup, djup, skam. Christer van der Kwast har i princip inte lyckats med någonting i sin karriär. Men de här åtta morddomarna var hans seger. När de då rivs upp av hans egna kolleger över hela landet är det naturligtvis fruktansvärt skamfyllt. Dessutom har ju riktiga mördare gått fria för att han har riktat rättssystemets resurser mot den här psykiskt sjuke Sture Bergwall på Säter, säger Dan Josefsson.

’Skrev inlagor’

Journalisten säger att han kommer att läsa den gamle åklagarens bok när han får tag i den – men tror inte att det kan finnas något i van der Kwasts framställning som kan komma att få honom att ändra­ sig.

– I fem års tid under hela resningsprocessen skrev van der Kwast och hans kumpaner långa inlagor till resnings­åklagarna. Hade han haft ­någon typ av fungerande ­argumentation hade vi ju sett det vid det här laget, i inlagor, i intervjuer och i tidnings­artiklar. Jag har väldigt svårt att tänka mig att van der Kwast skulle ha sparat något bra ­argument som han tänker ­leverera i den här boken, ­säger Dan Josefsson.

"En partsinlaga"

Kriminologen och författaren Leif GW Persson läste boken i går kväll och säger att han vill börja med den positiva kritiken:

– Han undviker de mest uppenbara rallarsvingarna, boken är ganska aggressionsbefriad och i ren litterär mening  är den ganska balanserad. Jag blir glatt överraskad när en åklagare skriver bättre än man trott och inte rena obegripligheter, säger han.

Men.

Vad gäller innehållet är GW Persson inte lika nådig i sin kritik.

– Det här är en partsinlaga, ett försvarstal över honom själv . Det är samma gamla mög som han drar upp igen.

Van der Kwast tar i boken upp detaljer som Bergwall gett under utredningen som han menar att bara gärningsmannen kunde veta, vad säger du om det?

– Det blir bara tramsigt. I inledningsskedena av förhören vet Quick (i dag Bergwall) ingenting. Sen får han lära sig om fallen och de som lär honom är förhörsledarna och terapeuterna.

– I tre av ärendena, Therese Johannessen, Johan Asplund och Charles Zelmanovits, så visste polisen i stort sett ingenting. De hade varken kropp, brottsplats eller fyndplats, det var en samling blanksidor. Och i de fallen fullkomligt excellerar Quick i beskrivningar av sexuell sadism och andra detaljer. Men i de andra fallen, där polisen hade mer, fixade han det inte.

"Skurken som satte dit en dåre"

Författaren Jan Guillou har länge varit engagerad i fallet Thomas Quick och har bland annat kallat det för "en thrillermardröm jag aldrig hade kunnat hitta på".

Han säger att han inte läst van der Kwasts bok än och nog inte kommer ha tid att göra det och att han tycker det är oansvarigt, dumt och cyniskt av en bokförläggare att ge ut den.

– Man ska inte ge ut böcker som skadar och förlöjligar den som ger ut den.

Att Christer van der Kwast i boken radar upp olika detaljer som han menar endast den riktiga gärningsmannen, alltså Quick, skulle kunna känna till, tycker Guillou att man kan avfärda.

– Det här är ett av de senaste 50 årens mest noggrant granskade fall. De flesta mordfall går inte genom samma granskning alls. Då befinner vi oss till slut i den situationen att de fem mest skyldiga till det här justititemordet anser fortfarande att det var rätt och alla andra att det var ett justitiemord.

Varför håller då van der Kwast kvar vid sin version tror du?

– Han har två situationer i livet. I den ena är han hjälten som klarar upp åtta mord, i den andra är han skurken som med hjälp av manupilationer och fusk satte dit en dåre för åtta mord. Att han inte föredrar den senare är inte obegripligt, säger Jan Guillou.

"Quickologi"

Någon som däremot har läst boken och som tycker att den  är viktig är Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen.

Lambertz utredde som JK huruvida utredningarna om Thomas Quick behövde granskas och förundersökning om brott inledas. Han fann, i november 2006, inte skäl till granskning eller förundersökning. Lambertz fick massiv kritik från flera håll, särskilt som Quick senare frikändes från samtliga mord han tidigare varit oskyldigt dömd för.

Lambertz har sedan dess fortsatt hävda att hans bedömning 2006 var korrekt.

– Jag har läst Christers bok i manusstadiet och den är en ordentlig genomgång utav det som hände. En genomgång som man inte rimligen kan misstro. Genom vad han skriver får man klart för sig hur arbetet gick till och det borde bli klart för alla att Råstams och Josefssons analyser är felaktiga, säger Göran Lambertz.

Han säger att ett allvarligt missförstånd ligger bakom mediaskriverierna och att Quick-fallet fått stämpeln justitemord och rättsskandal.

– Det är alldeles klart att allvarliga missförstånd ligger bakom kritiken mot till exempel mig och van der Kwast.

Lambertz har nu själv skrivit en bok om fallet, "Quickologi", som kommer i början av april.

– Jag för lite mer resonemang och argumenterar mer än vad Christer gör, säger Lambertz.