”Det är viktigt att våra historier får berättas”

Ingrid Andersson bestämde sig för att söka upp sina rötter. Några gamla brev och ett ortsnamn var allt hon hade att gå på när hon började sökandet efter sin pappa på Jamaica.

Efter 62 års väntan lyckades Ingrid hitta sin släkt – på en kvart.

Ingrid, berätta om om hur dina föräldrar träffades.

– Mina föräldrar träffades i Manchester, i England, i mitten på 50-talet. Min pappa bodde där, och min mamma var i landet och arbetade som au pair. De blev gravida och skulle gifta sig, men relationen tog slut så min mamma flyttade hem till Sverige igen och födde mig våren 1957. Jag växte upp med min mormor utanför Falkenberg.

Hur var det?

– Du kan ju tänka dig, sent 50-tal på svensk landsbygd. Jag var den enda som inte var blond, så visst visste jag att min pappa kom från ett annat land. Men det var först när jag var i tolvårsåldern som jag började ställa frågor om min pappa.

Berätta mer om breven!

– Ja, jag fick dem av min mamma långt senare. Jag och min partner Mats kollade upp adressen och hittade orten Lime Hall i Saint Ann i Jamaica, där min farmor bodde. Mats blev ivrig och föreslog direkt att vi skulle åka dit, men jag tvekade.

Vad fick dig att tveka?

– Man talade inte om mixade och ursprung och sådant på den tiden, när jag växte upp. Inte som man gör i dag då det är mer öppet och mångkulturellt i Sverige. Så jag hade liksom satt stopp för den delen av mig själv.

Vad fick dig att ändra beslut?

– Det var faktiskt ett läkarbesök. Jag har grön starr, och min syn är väldigt dålig. Så jag fick rådet att av min läkare att resa så mycket jag kunde och inte vänta för länge. Då bestämde jag mig för att nu, nu måste jag åka till Jamaica.

När åkte du dit, och hur var det?

– Jag och Mats landade på Jamaicas flygplats 2019. Vi hittade en chaufför där med hjälp av hotellet, och efter någon dag begav vi oss ut för att se om jag kunde hitta några ledtrådar av min släkt. Jag minns så väl hur vi åkte genom tropisk skog, uppför en backe och fram till ett torg där chauffören stannade bilen, klev ur och gick fram och pratade med en äldre dam. Några minuter senare kom han tillbaka och sa: ”Jag har hittat en släkting till dig”. Jag trodde inte det var sant! Efter 62 års vånda krävdes bara en kvart för att hitta min familj.

Helt otroligt. Vem var det som du fick träffa först?

– Patrice. Jag berättade att min pappa heter Jeff Crawford, och Patrice svarar: Det är min farbror, han bor i England. Jag blev helt chockad! Min pappa lever och bor i Manchester. Efter en stunds förvirring utbröt Patrice: ”Men då är ju du min kusin”. Sen var det en stor omfamning och vi skrattade bägge två. Det var väldigt magiskt.

Vad berättade Patrice för dig om din släkt?

– Jag fick reda på att jag har en storebror i Florida som heter Bing. Och två systrar i England, Joan och Linda. Sen ringde Patrice upp alla möjliga släktingar på Facetime. Jag minns att min faster bara tittade på mig och sa: ”Hon är en Crawford”.

Hur kändes det att höra?

– Det var en sådan lättnad, och så skönt att jag kunde få spegla mig i dem. Trots att vi bara känt varandra i två år nu så har jag hittat flera likheter. Allt från små saker som min morgontrötthet till min ögonsjukdom, som finns i släkten.

Men din pappa var inte i Jamaica utan i England. Åkte du dit?

– Ja, på hösten 2019 tog jag kontakt med min pappa. Det var ju det som var det svåraste. Barnet inom mig kände ju ilska för att han vetat om mig men inte ansträngt sig för att få vara med mig. När jag väl ringde svarade hans fru. De hade varit gifta i 50 år och har två barn, men hon visste inte om mig. Men hon var varm och sa: ”Du måste komma hit” Så i oktober ringde jag på hos familjen Crawfords i Manchester. Jag satte mig bredvid pappa och visade bilder på mamma. Han led av demens och det tog ett tag innan han förstod vem jag var. Men efter ett tag log han och sa: ”Du ser bekant ut, du ser ut som jag”.

Hur var det att få höra de orden, och få träffa din pappa för första gången?

– Omtumlande. Det är nog det ordet som beskriver mina känslor bäst. Det var mycket att ta in. Men jag var lycklig. I december i fjol gick min pappa bort, något som givetvis var ledsamt. Men samtidigt kände jag en slags lugn, att jag faktiskt hann träffa honom.

Vad betyder den här resan du gjorde för dig?

– Det är det modigaste jag gjort i hela mitt liv. Att jag vågade åka till Jamaica för att hitta mina rötter. Och att jag efter 60 år faktiskt fick träffa min pappa.

Varför känns det viktigt för dig att dela med dig av din resa?

– Jag vill ge hopp om att fler ska våga söker sina rötter. Och att ingen ska känna att de är ensamma om sin familjesituation. Det är aldrig för sent. Jag är svensk, men jag känner stark anknytning till personer med olika kulturella bakgrunder. Vi hälsar, vi vet hur det är att vara vi – vi delar erfarenheter. Det är viktigt att våra historier också får berättas.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron