När julen blir ett helvete
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det brukar börja redan i mitten av november. Först genom ett envist kryp i kroppen, du går omkring och skruvar på dig, liksom bävar.
Lagom till lucia har den där tunga och obehagliga klumpen fått ett ordentligt fäste i bröstet och en dag eller två före jul blir det svårare att andas. En titt på NK:s julskyltning och du vill bara gråta.
Det handlar om julen förstås, men inte alls om julstressen, om att få det att gå ihop, att hinna med klappar och julskinka och dopp i gryta.
Nej, jag pratar om alla som går omkring med sorg, ångest och rädsla för vad som ska – eller inte ska – hända på julafton.
Det spelar ingen roll att julen är vår mest ihåliga och kommersialiserade högtid (herregud, till och med i Peking finns de som har tagit till sig tomten, som köper klappar och sjunger karaoke i tomteluvor för att fira, ja vadå?). Och man kan raljera i 180 över alla tidningar och all reklam som säljer det som inte går att sälja – nämligen lycka i den välbeställda kärnfamiljen. Fast det spelar ju ingen roll. Julen är lika jobbig, och omöjlig att värja sig från, för det. Den ska firas och den ska firas med the happy family. Vare sig den finns eller inte.
Jag känner, och har känt, många som vet att nej, julafton med familjen blir inte alls som i reklamen. Som har smakat på föräldraångest över julklappar de inte har haft råd att köpa, som oroar sig över en mamma som blir för packad redan före Kalle Anka, eller en bror som dyker upp påtänd eller som min gamla kompis, vars jultradition bestod av att hennes pappa bankade skiten ur hennes mamma i takt med Karl-Bertil Jonssons julafton.
Jag vet de som varje år låser in sig med mysiga romantiska komedier, stänger av telefonen och ”väntar ut skiten”, andra reser bort.
Själv har jag – trots att jag har varit
relativt förskonad från julhelvetet – nu bestämt mig för att skapa min egen tradition.
I år skiter jag i ångesten, jag samlar dem jag tycker om (med och utan blodsband), äter gott, dricker lite och sen, senare på kvällen, går jag nog som flera gånger förr, till Kvarnen.
Kom dit du med. Om inte annat kan du fira att ”puh? det är över för den här