Ingela glömdes i dödsbranden – låg kvar i 1,5 timme
Räddningstjänsten: Mänskliga faktorn
Publicerad 2023-06-03
Räddningstjänsten missade Ingela när de släckte branden som tog hennes sambos liv.
Hon låg svårt brännskadad bakom en soffa medan de vädrade ur lägenheten och packade ihop.
– Det är fruktansvärt, jag begriper ingenting, säger hon.
Det var en fredagskväll i februari som den våldsamma branden bröt ut i parets lägenhet i Vännäs utanför Umeå.
Inom bara ett par minuter rökfylldes hela bostaden.
Ingela Borgström, 57, förlorade medvetandet och föll ihop bakom en soffa.
När räddningstjänsten kom till platsen hittade de hennes sambo, som senare konstaterades död. Sedan vädrade de ur bostaden och lämnade platsen.
Bakom soffan låg Ingela fortfarande kvar.
– Hur kan man missa en människa? Det får inte hända, säger hon.
Vaknade upp utan fingrar
Västerbottens-Kuriren har tidigare rapporterat om fallet. Tidningen har tagit del av räddningstjänstens händelserapport från kvällen som visar att Ingela låg kvar i lägenheten i över en och en halv timme från det att larmet kom in.
Då genomfördes ännu ett sök. Det var i samband med det som Ingela hittades.
– Ambulanspersonalen upptäckte att det stod två namn på dörren, att det måste finnas en person till. Sedan såg de mina fötter som stack ut bakom soffan. Det blev min räddning. Annars tror jag att jag hade dött där.
Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala med svåra brännskador på halva kroppen. Fingrarna på vänsterhanden fick amputeras.
– Det var ingen som trodde att jag skulle överleva.
En månad senare vaknade hon upp för första gången sedan branden.
Det var även då som hon fick beskedet om sambons död.
– Det blev som två smällar samtidigt. Det var jobbigt. Det är jobbigt att prata om än i dag.
Räddningstjänsten: Olyckliga omständigheter
Brandorsaken var troligtvis en fimpad cigarett som antänt ett klädesplagg som sedan satt eld på fåtöljen i vardagsrummet, rapporterar VK. Bostaden saknade även en fungerande brandvarnare.
Roger Westerberg, räddningschef i Vännäs kommun, säger att det var olyckliga omständigheter som gjorde att Ingela missades.
– Den information som räddningstjänsten fick var att det kunde finnas en person kvar i lägenheten. När vi kom fram var det rökfyllt från golv till tak. Rökdykare går in och släcker den eld de ser. De öppnar upp fönster och startar fläktar för att få bättre sikt. Efter ett tag hittar man en person som senare visar sig vara avliden, säger han.
– Så här i efterhand skulle man ha lyft på varenda grej, men det var helt enkelt den mänskliga faktorn som gjorde att man inte upptäckte den andra personen.
Roger Westerberg berättar att deltidsbrandmännen bara hade minuter på sig att rycka ut. Den korta framryckningstiden menar han kan ha bidragit till ett stresspåslag på platsen.
– Från brandstationen tar det ungefär en minut att köra till platsen. Då har man knappt fått på sig utrustningen innan man ska börja rökdyka. Det går väldigt snabbt. Man hinner inte prata ihop sig i gruppen och förbereda sig inför kommande arbetsuppgifter.
Hur ser ni till att det här inte sker igen?
– Vi har vidtagit en del åtgärder. Vi har infört extra utbildningar och övningar för personalen. Vi har sett över rutinerna och infört fasta roller. Det betyder att vi bestämmer vem som gör vad vid olika typer av olyckor, så att man är mentalt förberedd på den situation som man kan tänkas möta.
Drömmer att benen brinner upp
I dag bor Ingela i en ny lägenhet. Alla hennes tidigare saker och kläder är borta.
Inomhus använder hon sig av rullator. Utomhus behöver hon en rullstol, då hon bara orkar gå korta sträckor på grund av skadorna. Men hennes nya bostad saknar hiss.
– Jag har alltid klarat mig själv. Förut var jag utomhus hela tiden, nu kan jag lämna lägenheten max två gånger per vecka. Det är som ett fängelse, säger hon.
Hon får hjälp av hemtjänst och vänner för att klara vardagen.
– Jag gick från att vara en fri människa till att vara beroende av någons hjälp. Det är ett konstigt liv.
Om nätterna drömmer hon att hennes ben brinner upp.
– Jag vaknar upp sjöblöt i svett. Det här är det värsta jag har varit med om.