Iran kan pressa EU – med dödsdömd svensk

Ett intensivt diplomatiskt arbete pågår för att få Iran att stoppa dödsstraffet mot den svenskiranske läkaren och forskaren Ahmadreza Djalali.

– Irans fångar används ofta som förhandlingsbrickor i större maktspel, säger Irankännaren Rouzbeh Parsi.

I veckan har utrikesminister Ann Linde (S) tagit kontakt med Irans utrikesminister i ett försök att stoppa verkställandet av dödsdomen mot den svenskiranske KI-forskaren Ahmadreza Djalali.

Samtidigt, i torsdags, släpptes den brittisk-australiske akademikern Kylie Moore-Gilbert, som suttit fängslad i Iran dömd mot sitt nekande för spioneri åt israeliska Mossad. Hon släpptes i utbyte mot tre iranska fångar i Thailand, misstänkta för planer på ett bombangrepp i Bangkok 2012. Enligt Israel skulle dådet riktas mot deras diplomater i landet.

– Fångutbyten med Iran är vanliga. Särskilt mellan USA och Iran finns det flera exempel, säger Rouzbeh Parsi, chef för Mellanösternprogrammet vid Utrikespolitiska institutet.

En större fångutväxling skedde 2015 i samband med att det internationella kärnavtalet med Iran ingicks. Men även under USA:s Trump-regering, som rev upp avtalet och återinförde hårdare sanktioner, har det skett utväxlingar. Senast för ett år sedan släpptes en spionanklagad amerikansk student, i utbyte mot en iransk forskare som anklagades för att ha brutit sanktionerna mot landet.

– Det finns fortfarande folk som båda sidor vill se utlämnade. Än är det inte uttömt, säger Parsi.

Blir förhandlingsbrickor

Från USA:s håll handlar det ofta om iranier som anklagas för spioneri, industrispionage, eller brott mot sanktioner.

– Det finns ett batteri av anklagelser som används på mer eller mindre goda grunder.

Att Iran till och från lyckas gripa och döma spioner kan inte uteslutas, poängterar Parsi.

– Men tveklöst är det så att många som tagits med största sannolikhet inte är spioner. De tas som förhandlingsbrickor, för att få till utbyten. Till och med pengar.

Det är framför allt det iranska revolutionsgardets underrättelseavdelning som står för anklagelser och gripanden.

– De har en särskild ställning i Iran och har väldigt stort handlingsutrymme. De ser det som sin uppgift att rättfärdiga revolutionsgardets paranoia. Att Iran är omringat av fiender och att alla som kommer utifrån är suspekta.

Inte heller rättsväsendet i Iran lyder under den folkvalda presidenten, då dess högsta chef utses av Irans högsta andliga ledare, ayatolla Ali Khamenei.

– Rättsprocesserna i de här fallen är ofta märkliga och ogenomskinliga. De som anklagas utsätts för påtryckningar, ibland tortyr, för att tvinga fram ett erkännande, säger Rouzbeh Parsi.

Svenskiranske Ahmadreza Djalali greps i Iran under en konferensresa 2016 och dömdes till döden året därpå, anklagad för spioneri.

Beskedet häromdagen att Djalali skulle föras till Karajfängelset utanför Teheran i väntan på verkställandet av dödsstraffet kan vara ett sätt för revolutionsgardet att höja temperaturen med syfte att sätta press på Sverige inför ett utlämnade.

– Kanske för att få Sverige att sätta press på EU, säger Parsi.

Tajmade avrättningar

Det finns flera exempel på fångar som Iran vill få utlämnade, både i Sverige och EU.

I Belgien står en iransk diplomat inför rätta, misstänkt för att ha planerat ett bombattentat i Frankrike 2018. Det är första gången en iransk företrädare ställs inför rätta i ett EU-land anklagad för terrorism. Och i Sverige misstänkts en 58-årig man för folkrättsbrott genom inblandning i massavrättningarna i Iran 1988.

– Frågan är varför Belgien eller Sverige skulle gå med på en sådan utlämning. Det strider mot demokratiska rättsprinciper, men en fångutväxling sker per definition utanför sådana rättsliga ramar, säger Parsi.

Dödsdömda fångar som Djalali kan även bli brickor i ett inrikespolitiskt spel, då det iranska rättsväsendet hamnar på kollisionskurs med det mer moderata presidentämbetet.

Historiskt sett har rättsväsendet haft en märklig förmåga att tajma avrättningar då Irans utrikesminister befinner sig utomlands, säger Parsi.

– På så sätt garanterar de att de internationella samtalen som förs handlar om kritik för att staten som han representerar just avrättat någon.

Hypotetiskt finns risken att rättsväsendet bestämmer sig för att verkställa en dödsdom för att markera sin maktposition gentemot den egna regeringen.

– Det här är ett rättsväsende som kan agera inkonsekvent i alla riktningar. De kan lika gärna vara byråkratiska och fullfölja processen, eller så vill de ha något att vifta i ansiktet med för att få igenom andra eftergifter.